Maritha

En lite annorlunda och jättegod rabarberpaj!



Ingredienser:
6 portioner

750 gram rabarber
3 äpplen
1 msk flytande honung
2 cm färsk ingefära
1 tsk kanel
2 msk röd saft light eller cassis
50 gram hasselnötter
150 gram smör, osaltat
2,5 dl vetemjöl
2 msk farinsocker

Tillagning:

1) Ansa rabarbern och skär den i ca 2 cm breda bitar. Skala, kärna ur och klyfta äpplena och skär dem ungefär lika stort. Småkoka rabarber och äpplen med en smörklick i en rymlig gryta.
2) Tillsätt honung, ingefära, kanel och cassis. Låt rabarbern koka mjuk men inte till puré. Det mesta av vätskan ska koka bort.
3) Rosta hasselnötterna i torr panna. Gnugga bort det mesta av skalen och hacka nötterna rel. grovt.
4) Värm ugnen till 200 grader.
5) Gör crumblen, smuldegen. Blanda mjöl, smör, farinsocker och hasselnötter med en gaffel eller med fingrarna till en smulig massa.
6) Häll upp rabarberkompotten i en ugnsfast form. Toppa med crumble och grädda i 25-30 minuter tills smuldegen fått fin färg. Servera ljummen.

"Vi har hittills betraktat det som en självklarhet att icke-rökarna ska betala de kostnader som rökarna ger upphov till. Det kanske är dags att ompröva detta?" säger två av Skandias chefer och en överläkare på kardiologen på Karolinska när de pratar om förändringen.
Vidare säger de att "Avsikten är inte att tjäna pengar, utan de ökade intäkterna ska användas för att premiera ickerökarna som på sikt får sänkta premier."

De berörda ska, enligt artikelförfattarna, även erbjudas rökavvänjningsstöd.
I praktiken kommer det att fungera så att man när man tecknar försäkringen blir ombedd att fylla i en hälsodeklaration, de nya reglerna gäller dem som röker dagligen. Jag har en känsla av att det kommer att bli mycket lurendrejerier i ifyllandet av den där hälsodeklarationen...

Jag tycker att det är en bra satsning Skandia gör; man vet att rökning är en av de enskilda absolut största riskfaktorerna för ohälsa och för tidig död. Jag tror som Katrin Zytomierska att varje liten sak som sätter press på rökarna att sluta är bra. Vad tycker du?

Andreas åker till Köping för att träffa vänner och gå på Köpingsyran. Själv ska jag jobba natt hela helgen, snart dags att gå och lägga sig igen..:(

Hur börjar Fibromyalgi?
1) Lokaliserad långvarig smärta, tex i en axel, som gradvis sprider sig i kroppen.
2) Infektion. Kan vara vilken infektion som helst, tex UVI eller luftvägsinfektion. Istället för att tillfriskna efter 2-3 veckor med eller utan antibiotikabehandling får patienten plötsligt en utbredd värk i kroppen och drabbas av en onormal trötthet.
3) Trauma, tex en operation eller ett benbrott.
4) Kris, efter skilsmässa, dösfall osv. Detta är den ovanligaste orsaken till Fibromyalgi.

I mitt fall verkar det vara den långdragna feberepisod som jag hade för några år sedan som triggade igång den här processen.

Fibromyalgi beror på att det har uppstått komplicerade störningar i kroppens nervsystem och i regleringen av olika hormoner. Dessutom fungerar inte immunförsvaret på ett normalt, friskt sätt.
När dessa störningar väl har kommit igång förmår systemet/kroppen inte att upphäva dem, och följden blir en ständigt pågående obalans. Den ena onda cirkeln av symtom övergår i den andra. Många paitenter upplever dessa som ett kaos, eller som att hjärnan och kroppen har slutat att fungera normalt. Man känner inte längre igen sig själv.

Vem drabbas?
2-4% av den vuxna befolkningen. Av dessa är ca 80% kvinnor.
Hos den som insjuknar i unga år är chansen att tillfriskna större än hos äldre som insjuknar.

Symtom:
Fibromyalgi är en smärtsam kronisk sjukdom. Huvudsymtomen är en ständig smärta i vila, som upplevs som uttalad, samt en onormal trötthet. Förutom ständig smärta och en uttalad trötthet kan följande symtom förekomma vid Fibromyalgi (Jag har markerat de symtom jag har):
* Sömnstörningar                                                                  
* Stelhet
* Kraftlöshet                                                                           
* Huvudvärk
* Yrsel                                                                                       
* Tarmbesvär
*Domningar                                                                            
* Svullnad
* Andningsrubbningar                                                           
* Hjärtrytmrubbningar
* Urinträngningar                                                                   
* Feber/feberkänsla
* Hud- och slemhinneproblem                                           
* Allergi
* Dimmig syn                                                                          
* Ljud- och luktkänslighet
* Koncentrationssvårigheter                                             
* Försämrat närminne
* Dåligt balanssinne                                                             
* Smärta i käkarna
* Muskelspasmer                                                                 
* Ländryggsmärta
* Häftig ångest                                                                       
 * RLS/myrkrypningar

Även om jag har de allra flesta av symtomen så måste jag ändå konstatera att jag har sluppit de värsta, som ångest, hjärtrytmrubbningar och RLS :)

Källa: Sveriges Fibromyalgiförbund, SFF.

Gårdagen var en totalt energilös dag. Tyvärr brukar jag fortfarande få det då och då, som bakläxa när jag har haft några rel. pigga dagar med mycket på schemat, kroppen försöker väl att lära mig att balansera energi och aktivitet. Det går väl sådär än så länge...

I vilket fall så masade jag mig iväg till högskolan för sista laborationen på kursen i kriminalteknik. Uppgiften gick ut på att isolera DNA, och komma fram till vem av fyra misstänkta som hade utfört brottet, och vars DNA som hittats på brottsplatsen. Först fick vi preparera de olika DNA-proverna, därefter kopiera upp dem med PCR-teknik, för att till slut med hjälp av elektrofores särskilja dem, och avgöra vem som var den skyldige. Det var väldigt roligt och intressant att få prova på det, enda nackdelen var att det blev så mycket väntetid mellan de olika momenten, och jag som redan var trött blev väääääldigt trött... Nu är kursen i alla fall slut, och jag kan verkligen rekommendera den till alla som är det minsta intresserade av kriminalteknik- det var en väldigt rolig och intressant kurs!

Idag känner jag mig något piggare, har putsat fönstren och satt upp sommargardiner i vardagsrummet och sovrummet. Nu återstår bara datarummet och köket, och de har bara ett fönster var :) Det blir dock sannolikt ett projekt för en annan dag, med tanke på att jag ska jobba inatt måste jag vila lite också, så att jag inte kollapsar :)

Jag hatar att gå upp tidigt, det har jag gjort sedan jag var liten. På morgonen är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter, jag brukar vakna till ordentligt först frampå eftermiddagen. För mig är det kvällsstund som har guld i mund. Och det är jag inte ensam om att tycka.

Enligt studier tycker bara en av tio om att vara uppe med tuppen. Något fler, ungefär 15-25%, är utpräglade kvällsmänniskor - eller B-människor, som någon morgonpigg jävel passade på att döpa oss en dag i gryningen innan någon annan hunnit komma till jobbet. De flesta är varken eller och gillar inte tidiga morgnar och inte heller alltför sent nattsudd. Men trots att en överväldigande majoritet alltså är lite eller mycket morgontrött så är hela samhället anpassat efter dem som gärna går upp tidigt. Det är ju faktiskt helt sjukt.

Jag förstår inte varför det är så viktigt att alla lever efter samma klocka. Det smidigaste vore ju faktiskt om vi gick lite omlott, om vi fick lov att tänja på tiden istället för att vara slavar under den. Då skulle vi slippa bilköerna som uppstår när alla tar sig till och från jobbet på samma gång, vi skulle slippa stå som små hoppackade sillar i tunnelbanan och hata alla och hans moster för att de andas dålig morgonandedräkt i ens trötta grå ansikte. Folk skulle vara utsövda och glada och jobba bättre när de droppade in allt eftersom och det skulle finnas mer plats för oss alla. Helg kunde man väl ta lite närsomhelst, alla måste ju inte ha ledigt exakt samtidigt.

Kommer du på sent på kvällen att du behöver handla? Inga problem. Affären bemannas av en spegelvänding som är morgontrött och kvällspigg och gärna jobbar natt om han bara får sova ordentligt dagen därpå. Om något går sönder en söndag så behöver du inte vänta till måndag klockan nio pip, för kundtjänst har öppet 24/7. Vårdcentralerna också, där sitter nattfjärilar och lyssnar med stetoskop på patienternas hjärtan ända tills de morgonpigga tar vid nästa dag. Och på myndigheterna går de anställda i skift så att det alltid finns nån sjusovare där när det är efter midnatt och du inte begriper den jävla deklarationen.

Jag tycker att det är på tiden att vi sätter ned foten mot de morgonpiggas välde. Nästa gång nån ringer tidigt på förmiddagen och försmädligt kvittrar: "Väckte jag dig?" i luren så skall jag bara svara: "Ja". För man är inte finare och mer produktiv bara för att man är morgonpigg. Det handlar bara om olika dygnsrytm.

                         

Min C-uppsats handlade om döden, och hur sjuksköterskorna upplever det när en patient dör. Vi konstaterade att döden inte längre är en naturlig del av vårt samhälle, utan något onaturligt som till varje pris ska skjutas upp och allra helst undvikas helt. Vi undviker till och med att använda ordet dö, utan säger hellre gå bort eller andra omskrivningar av olika slag.

I media är det med jämna mellanrum någon anhörig som talar ut om att "min pappa/make/dotter fick inte tillräcklig vård". Jag har till och med i en av dessa artiklar läst uttalandet "Hen dog av en enkel lunginflammation, det ska man väl inte behöva göra på 2000-talet?!"

Sanningen är den att människor dör. Sorgligt? Javisst! Man kan ibland tycka att det känns orättvist, om det är en ung och/eller för övrigt pigg och vital människa som dör, men det hör livet till. Det är det enda vi vet; att vi alla en dag ska dö. Ingen av oss vet exkat vilken dag, men jag tycker att det är dags att alla inser att det kommer att ske. Sedan att det kan kännas svindlande och jätteotäckt att tänka sig in i detta är en sak, men jag tror att det är oerhört viktigt att fundera över detta, att komma fram till vad just jag tror händer efter döden. Detta är så fundamentalt i vårt sätt att se på, bemöta och hantera livet, så det är av största vikt att med jämna mellanrum fundera över dessa frågor.

När det gäller att dö av lunginflammation så är sanningen den att trots bra antibiotika så är lunginflammation frotfarande en svår sjukdom, och många människor dör årligen av det. Förr kallades lunginflammation för "den gamles vän", och ibland undrar jag varför den inte kan få vara det? Ibland kan jag undra varför vi till varje pris ska dra ut på livet så länge vi bara kan, utan att för en sekund fundera över livskvaliteten; ofta ligger patienten och tycker att hen har levt ett långt och bra liv, men att hen nu har gjort sitt, och vill bara få sluta, men inom sjukvården i Sverige idag är det inte tillåtet att känna så, då förklaras det med att "hen är nog deprimerad...".

En annan sak man ofta får höra är att "Man är inget värd när man är äldre, det var bara för att hen var gammal som hen fick vänta så länge på operation/ inte fick opereras." eller att "Det har man ju hört, att det satsas inget på de äldre, hen fick säkert inte tillräcklig behandling, det var därför hen dog". Sanningen är den att åldern har ingen som helst betydelse i sammanhanget; man kan vara 20 år eller 102 år, man får den vård man behöver och klarar av ändå. Sedan ska man ha i åtanke att om man är 102 år så är även ens inre organ 102 år, och med åldern kommer ett slitage. Det kvittar hur ungdomlig man är för sin ålder; när man blir sjuk så gör sig åren påminda. Det kan tex hända att 102-åringens hjärta är så svagt att det inte skulle klara av att sövas, och att 102-åringen därför inte kan opereras. Det har ingenting alls med åldern i sig att göra, utan i vilken form personen i fråga och hens organ är i.

Ibland tar läkaren ställningstagandet att man i händelse av hjärtstopp inte ska försöka att återuppliva personen. Detta har ingenting alls att göra med att man inte vill att personen ska leva, utan att man bedömer att personens chanser att klara ett hjärtstopp är minimala. Det är faktiskt också ett sätt att ge personen i fråga chansen till en värdig död, för jag kan intyga att om man drar igång återupplivningsförsök så blir det inte någon värdig död. Detta är inte ett ställningstagande som personen själv och/eller dennes anhörig kan eller ska ta; de har inte tillräckliga medicinska kunskaper när det gäller chanser vid återupplivningsförsök, den aktuella sjukdomens prognos osv osv. De anhöriga ska inte heller sedan behöva leva med att vara de som har tagit beslutet; det är doktorns ansvar. Sedan ska givetvis doktorn föra en dialog med anhöriga och om det är möjligt även patienten ifråga, så att alla är införstådda med vad som gäller. Anhöriga upplever faktiskt ofta ett sådant samtal som mycket positivt; de får utförlig information, så att de får veta hur allvarligt det faktiskt är ställt med deras närmaste; ofta kan man som anhörig inte riktigt ta in snabb information, och man förstår trots allt inte exakt hur illa det är ställt. Att då sitta ner i lugn och ro med doktorn, och denne noggrannt går igenom sjukdomen och dess allvarlighetsgrad samt prognos upplevs ofta som väldigt skönt.

Om jag fick välja så skulle jag personligen hellre somna in lugnt och stilla än att dö akut med en massa människor runt mig som är stressade och utför HLR på min kropp. Hur skulle du själv vilja dö, om du fick välja?

Storfavoriten Alexander Rybak från Norge pallade pressen och kammade hem ESC med stor marginal. Inget annat land har någonsin fått så många poäng som Norge fick igår, så det är ju onekligen ett mycket bra resultat.
Jag gillade Norges låt, den är svängig och medryckande, som en riktig ESC-vinnare ska vara. Sedan att unge herr Rybak inte smilade lika mycket i finalen som innan tycker jag enbart var positivt; det såg en aning ansträngt ut.

- Vi har tillsatt en grupp på fyra personer som sysslar bara med att bygga upp kontakter med de här länderna som svenskar åker till, att hjälpa till med utredningar mot de här svenskarna, och för att kunna vara på plats när de grips, säger Varg Gyllander, pressekreterare vid rikskriminalen.
Satsningen ska vara fullt utbyggd till sommaren, men har redan gett resultat i form av att tre svenska män som begått sexuella övergrepp mot barn utomlands gripits den senaste veckan.

Det är verkligen på tiden att Sverige satsar på att gripa dessa vedervärdiga män, som åker utomlands för att förgripa sig på barn! Att det redan gett så bra resultat ser ju verkligen lovande ut- bra jobbat!

Efter en bra natt på jobbet åkte jag och tränade innan det var dags att uppsöka sängen. Det skulle ha varit pilates, emn tränaren var sjuk så det blev abs istället. Det blev premiär för ett nytt pass, som de kommer att köra i sommar, helt OK, men vissa rörelser var lite knepiga...

Efter träningen hem och sova några timmar, sedan till högskolan på föreläsning med SKL (statens kriminaltekniska laboratorium). det var en väldigt intressant föreläsning!

Därefter iväg och handla, och nu ska vi grilla havskattfilé. Till det blir det ruccola, småtomater och ett glas vitt vin :)
Jobbar man varenda helg får man passa på att fira helg när man är ledig!

Hennes examensarbete är nu snart klart, och hon kan berätta vad det egentligen handlade om: Hon vill visa psykvården inifrån. Så som den tedde sig för henne för 13 år sedan, då hon var 22 år och stod och vinglade på broräcket på riktigt.

- Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till Sankt Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?, säger hon till DN.se.

Hon berättar att hon i omgångar var allvarligt psykist sjuk när hon var yngre. I hennes konstprojekt vill hon ifrågasätta vems berättelse som är giltig, säger hon till DN.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga om detta. Det är tråkigt att hon har mått så psykiskt dåligt att hon försökt ta sitt liv, men hon är tyvärr varken den första eller sista som är med om det. Att hon bara har varit på St Göran två gånger, och det råkar vara just de gångerna hon läggs i bältessäng kan jag inte se som något annat än ett sammanträffande. Jag har själv erfarenhet av att hålla fast personer som varit aggressiva mot omgivningen och sig själv, och om man håller en person som fäktar slår, skriker och spottar så skulle i alla fall aldrig jag chansa på att släppa för att se om han/hon kanske lugnar ner sig. Givetvis håller man aldrig fast en person om man inte behöver det, och givetvis försöker man hela tiden att prata lugnande med honom/henne, men det kan ibland vara väldigt svårt att nå fram till en person som är ordentligt uppjagad. 

Vidare säger Odell: De kan förbjuda allt. På morgonen efter min spelade psykos gick jag runt på avdelningen och bad att få låna en penna. Alla sa nej. Jag hade inte försökt skada mig själv, jag hade inte ens något vak på morgonen. Det handlar bara om ett maktutövande där någon helt godtyckligt bestämmer vad som är dina rättigheter.
Ja, det är så hon ser det, utifrån sitt perspektiv. Utifrån personalens perspektiv kan man se att en penna är ett potentiellt vapen, och en psykotisk eller aggressiv person kan med "bara" en penna ställa till stora skador både på sig själv, medpatienter och personal. Alla som varit i kontakt med akut psykiskt sjuka människor vet att de kan vara oerhört oberäkneliga; just då kanske Odell verkade lugn och stabil, men vem kunde veta vad som skulle ske nästa minut?
Jag tycker därför att det är fullt förståeligt att Anna Odell inte fick någon penna morgonen efter sitt uppträdande; även om hon "inte ens" hade extravak på morgonen så hade hon så sent som kvällen innan upplevts väldigt aggressiv och gett intryck av att försöka ta sitt liv, och då skulle det vara helt oförsvarligt att ge henne en penna.

Givetvis finns det personer som arbetar inom vården, precis som inom alla andra branscher, som har hamnat på fel plats här i livet, eller har varit på rätt plats, men alldeles för länge, så att de blir avtrubbade och inte tänker på vad de egentligen gör. Jag tror i grunden att det är en fråga om människosyn; hur ser man på den man vårdar? Är han/hon enbart en patient, eller är det också en människa, med unika upplevelser med sig i bagaget? Är jag som vårdare intresserad av att samtala med min patient, och verkligen lyssna på och ta in vad han/hon säger, eller ser jag min version av sanningen som "den rätta"?

Jag förstår fortfarande inte riktigt vad Anna Odell egentligen vill få fram med sitt examensarbete, och jag tycker fortfarande att hon har gjort fel som slösat med samhällets resurser på detta sätt; kanske var det en annan 22-åring som vacklade på en annan bro, men inte kunde få hjälp den kvällen, eftersom både polis och psykiatrisk personal var fullt upptagna med att arbeta med Anna Odell? Man måste alltid tänka steget längre, och fundera över vilka konsekvenser ens agerande kan få, och det tycker jag fortfarnde inte att Anna Odell har gjort i det här fallet.
 

Onsdagen gick över förväntan, med HLR-repetition och brandutbildning. Min kickboxningskompis Annica hade migrän, så ingen av oss var i form att träna på kvällen.
Igår kom baksmällan efter mycket jobb, mycket träning och lite sömn på sistone; var helt död hela dagen, kunde inte ta mig för någonting annat än att pendla mellan sängen och TV-soffan, det var allvarligt talat riktigt otäckt; det var länge sedan jag var så totalt tömd på all energi! Nu fick jag en påminnelse, och det var inte några roliga minnen som kom tillbaks!
Note to self: var ännu mer noggrann med att sova ordentligt, även om jag känner mig pigg, annars kommer surt efteråt!

Idag är jag betydligt piggare, håller på och förbereder mig nför nattjobb hela helgen. Undrar hur det gick till när jag skrev upp mig på att jobba natt fyra av fem helger i maj? Den femte är jag också inne och nosar på, men då gör jag bara fredagnatten, så det räknas inte..;)

Den sista natten på jobbet blev inte fullt så lugn som jag hade hoppats, men.... händelserik och intressant, får man väl säga... Vi fick tre nya patienter, en av de "gamla" blev akut dålig och blev tvungen att flyttas till IVA, en var så orolig att vi var tvugna att hela tiden låta en personal sitta hos honom och ytterligare en fick byta rum under natten...  Alla dessa saker (och lite till) gjorde dock inte att det kändes som om natten gick fort, tvärtom kändes det som att vi var där i en evighet, och att natten aldrig ville ta slut... Det gjorde den i alla fall till sist, men man blir en aning uppvarvad efter en händelserik natt, så jag har inte sovit något vidare, trots pilates efter jobbet. Jag känner mig ganska pigg ändå, och hoppas att jag får sova gott inatt istället! Nu slappa lite innan kickboxningspremiären!

- Det krävs en mental omprogrammering för att bibehålla viktnedgången, det här är kryckor som stöttar på vägen, säger han vidare. 
Fredrik Paulún å andra sidan tycker att biverkningarna är för kraftiga för att vara tolerabla, och menar att en fettfattig kost är hälsofarlig i längden och lakar ur kroppen på vitaminer och antioxidanter. Han är också rädd att läkemedlet kommer att missbrukas av personer som har ätstörningar.

Efter att ha läst på en del om preparatet i fråga kan jag bara hålla med de röster som säger att en person med ätstörningar tyvärr är oerhört fantasirik när det gällar att hitta olika vägar att utöva sin sjukdom. Den som lider av kraftig övervikt kan däremot behöva hjälp på vägen. Fetma är en stor hälsofara, och en viktnedgång får nästan bara positiva effekter, såsom tex lindring eller till och med "utläkning" av diabetes, sänkta blodfetter, mindre påfrestning på knän, höfter och fötter, bättre självkänsla osv sov. Personligen tycker jag då att det i detta ljus kan vara värt att man får lite lösare avföring, framför allt om/när man har ätit en alltför fettrik kost.
Givetvis rekommenderar man samtidig kostomläggning och träning för att läkemedlet ska ha full effekt; en vuxen person kan då bättra på viktminskningen med 50%. Användarna har också full tillgång till en hemsida med olika tips, recept, tabeller osv.

Min åsikt är att en viktminskning alltid är av godo för den som behöver det, och vilken väg man då väljer för att uppnå det måste vara individuellt. Vad tycker du?