Det här med döden...
Kategori: Eftertanke
Min C-uppsats handlade om döden, och hur sjuksköterskorna upplever det när en patient dör. Vi konstaterade att döden inte längre är en naturlig del av vårt samhälle, utan något onaturligt som till varje pris ska skjutas upp och allra helst undvikas helt. Vi undviker till och med att använda ordet dö, utan säger hellre gå bort eller andra omskrivningar av olika slag.
I media är det med jämna mellanrum någon anhörig som talar ut om att "min pappa/make/dotter fick inte tillräcklig vård". Jag har till och med i en av dessa artiklar läst uttalandet "Hen dog av en enkel lunginflammation, det ska man väl inte behöva göra på 2000-talet?!"
Sanningen är den att människor dör. Sorgligt? Javisst! Man kan ibland tycka att det känns orättvist, om det är en ung och/eller för övrigt pigg och vital människa som dör, men det hör livet till. Det är det enda vi vet; att vi alla en dag ska dö. Ingen av oss vet exkat vilken dag, men jag tycker att det är dags att alla inser att det kommer att ske. Sedan att det kan kännas svindlande och jätteotäckt att tänka sig in i detta är en sak, men jag tror att det är oerhört viktigt att fundera över detta, att komma fram till vad just jag tror händer efter döden. Detta är så fundamentalt i vårt sätt att se på, bemöta och hantera livet, så det är av största vikt att med jämna mellanrum fundera över dessa frågor.
När det gäller att dö av lunginflammation så är sanningen den att trots bra antibiotika så är lunginflammation frotfarande en svår sjukdom, och många människor dör årligen av det. Förr kallades lunginflammation för "den gamles vän", och ibland undrar jag varför den inte kan få vara det? Ibland kan jag undra varför vi till varje pris ska dra ut på livet så länge vi bara kan, utan att för en sekund fundera över livskvaliteten; ofta ligger patienten och tycker att hen har levt ett långt och bra liv, men att hen nu har gjort sitt, och vill bara få sluta, men inom sjukvården i Sverige idag är det inte tillåtet att känna så, då förklaras det med att "hen är nog deprimerad...".
En annan sak man ofta får höra är att "Man är inget värd när man är äldre, det var bara för att hen var gammal som hen fick vänta så länge på operation/ inte fick opereras." eller att "Det har man ju hört, att det satsas inget på de äldre, hen fick säkert inte tillräcklig behandling, det var därför hen dog". Sanningen är den att åldern har ingen som helst betydelse i sammanhanget; man kan vara 20 år eller 102 år, man får den vård man behöver och klarar av ändå. Sedan ska man ha i åtanke att om man är 102 år så är även ens inre organ 102 år, och med åldern kommer ett slitage. Det kvittar hur ungdomlig man är för sin ålder; när man blir sjuk så gör sig åren påminda. Det kan tex hända att 102-åringens hjärta är så svagt att det inte skulle klara av att sövas, och att 102-åringen därför inte kan opereras. Det har ingenting alls med åldern i sig att göra, utan i vilken form personen i fråga och hens organ är i.
Ibland tar läkaren ställningstagandet att man i händelse av hjärtstopp inte ska försöka att återuppliva personen. Detta har ingenting alls att göra med att man inte vill att personen ska leva, utan att man bedömer att personens chanser att klara ett hjärtstopp är minimala. Det är faktiskt också ett sätt att ge personen i fråga chansen till en värdig död, för jag kan intyga att om man drar igång återupplivningsförsök så blir det inte någon värdig död. Detta är inte ett ställningstagande som personen själv och/eller dennes anhörig kan eller ska ta; de har inte tillräckliga medicinska kunskaper när det gäller chanser vid återupplivningsförsök, den aktuella sjukdomens prognos osv osv. De anhöriga ska inte heller sedan behöva leva med att vara de som har tagit beslutet; det är doktorns ansvar. Sedan ska givetvis doktorn föra en dialog med anhöriga och om det är möjligt även patienten ifråga, så att alla är införstådda med vad som gäller. Anhöriga upplever faktiskt ofta ett sådant samtal som mycket positivt; de får utförlig information, så att de får veta hur allvarligt det faktiskt är ställt med deras närmaste; ofta kan man som anhörig inte riktigt ta in snabb information, och man förstår trots allt inte exakt hur illa det är ställt. Att då sitta ner i lugn och ro med doktorn, och denne noggrannt går igenom sjukdomen och dess allvarlighetsgrad samt prognos upplevs ofta som väldigt skönt.
Om jag fick välja så skulle jag personligen hellre somna in lugnt och stilla än att dö akut med en massa människor runt mig som är stressade och utför HLR på min kropp. Hur skulle du själv vilja dö, om du fick välja?
