Maritha

Hennes examensarbete är nu snart klart, och hon kan berätta vad det egentligen handlade om: Hon vill visa psykvården inifrån. Så som den tedde sig för henne för 13 år sedan, då hon var 22 år och stod och vinglade på broräcket på riktigt.

- Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till Sankt Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?, säger hon till DN.se.

Hon berättar att hon i omgångar var allvarligt psykist sjuk när hon var yngre. I hennes konstprojekt vill hon ifrågasätta vems berättelse som är giltig, säger hon till DN.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga om detta. Det är tråkigt att hon har mått så psykiskt dåligt att hon försökt ta sitt liv, men hon är tyvärr varken den första eller sista som är med om det. Att hon bara har varit på St Göran två gånger, och det råkar vara just de gångerna hon läggs i bältessäng kan jag inte se som något annat än ett sammanträffande. Jag har själv erfarenhet av att hålla fast personer som varit aggressiva mot omgivningen och sig själv, och om man håller en person som fäktar slår, skriker och spottar så skulle i alla fall aldrig jag chansa på att släppa för att se om han/hon kanske lugnar ner sig. Givetvis håller man aldrig fast en person om man inte behöver det, och givetvis försöker man hela tiden att prata lugnande med honom/henne, men det kan ibland vara väldigt svårt att nå fram till en person som är ordentligt uppjagad. 

Vidare säger Odell: De kan förbjuda allt. På morgonen efter min spelade psykos gick jag runt på avdelningen och bad att få låna en penna. Alla sa nej. Jag hade inte försökt skada mig själv, jag hade inte ens något vak på morgonen. Det handlar bara om ett maktutövande där någon helt godtyckligt bestämmer vad som är dina rättigheter.
Ja, det är så hon ser det, utifrån sitt perspektiv. Utifrån personalens perspektiv kan man se att en penna är ett potentiellt vapen, och en psykotisk eller aggressiv person kan med "bara" en penna ställa till stora skador både på sig själv, medpatienter och personal. Alla som varit i kontakt med akut psykiskt sjuka människor vet att de kan vara oerhört oberäkneliga; just då kanske Odell verkade lugn och stabil, men vem kunde veta vad som skulle ske nästa minut?
Jag tycker därför att det är fullt förståeligt att Anna Odell inte fick någon penna morgonen efter sitt uppträdande; även om hon "inte ens" hade extravak på morgonen så hade hon så sent som kvällen innan upplevts väldigt aggressiv och gett intryck av att försöka ta sitt liv, och då skulle det vara helt oförsvarligt att ge henne en penna.

Givetvis finns det personer som arbetar inom vården, precis som inom alla andra branscher, som har hamnat på fel plats här i livet, eller har varit på rätt plats, men alldeles för länge, så att de blir avtrubbade och inte tänker på vad de egentligen gör. Jag tror i grunden att det är en fråga om människosyn; hur ser man på den man vårdar? Är han/hon enbart en patient, eller är det också en människa, med unika upplevelser med sig i bagaget? Är jag som vårdare intresserad av att samtala med min patient, och verkligen lyssna på och ta in vad han/hon säger, eller ser jag min version av sanningen som "den rätta"?

Jag förstår fortfarande inte riktigt vad Anna Odell egentligen vill få fram med sitt examensarbete, och jag tycker fortfarande att hon har gjort fel som slösat med samhällets resurser på detta sätt; kanske var det en annan 22-åring som vacklade på en annan bro, men inte kunde få hjälp den kvällen, eftersom både polis och psykiatrisk personal var fullt upptagna med att arbeta med Anna Odell? Man måste alltid tänka steget längre, och fundera över vilka konsekvenser ens agerande kan få, och det tycker jag fortfarnde inte att Anna Odell har gjort i det här fallet.