Idag är det äntligen dags för mitt läkarbesök på Gottfrieskliniken i Mölndal. Jag har sett fram emot det i två månader, men nu börjar även nervositeten att infinna sig... Vad kommer de att säga? Vad kommer att hända? På ett sätt känns detta besök som en sista utväg, särskilt efter att jag pratade med min strokeläkare i förrgår..:( Han sade rent ut att han inte kan tillräckligt mycket om långvarig smärta för att kunna hjälpa mig. Han tyckte därför att det var väldigt bra att jag själv har tagit kontakt med Gottfrieskliniken, som är vana vid den här typen av problem. Även om det visar sig att jag inte har Fibromyalgi så är de ju i alla fall vana vid långvariga smärttillstånd. Om jag inte kan få någon hjälp där så lovade han i alla fall att försöka hitta någon smärtläkare att remittera mig till. Han tog också upp den vanliga frågan: "Du är ju så ung än, hur ska det bli senare, när du blir 40 eller 50 år?! " Som om inte jag också oroar mig för det?! Själv försöker jag dock undvika att överhuvud taget tänka på min situation, även om det har varit helt omöjligt att inte låtsas om det på sistone; det känns som om smärtorna och tröttheten bara blir värre och värre..:(  Hoppas verkligen att de kan inge lite hopp nere i Mölndal imorgon, och att jag klarar att ta mig igenom läkarbesöket utan att börja gråta. Har lyckats göra det de två senaste gångerna min läkare har ringt nu, och det känns ju inte så där jättekul precis...  Men det känns en aning hopplöst när ens läkare börjar tala om att "du får nog börja försöka vänja dig vid de här smärtorna nu, det verkar ju som om det är din lott här i livet", som han sade sist han ringde- då kändes det verkligen som om allt hopp försvann! Nu har jag dock stora förväntningar på dagens läkarbesök, hoppas bara att de inte är för stora...