Maritha

Jag hade förmånen att kunna flexa på förmiddagen, och på eftermiddagen var det handledareträff på Högskolan i Skövde. Denna dag var Margaretha Ekebergh, som är professor i vårdvetenskap och något av en guru inom ämnet, inbjuden för att tala om reflektionens betydelse i sammanflätandet av teori och praxis.

Det var ett oerhört bra föredrag, men tyvärr så var den bokade salen alldeles för liten; den var avsedd för maximalt 65 personer och var säkert minst 100 personer, eftersom även lärarna på skolan var inbjudna till Ekeberghs föredrag. Detta medförde att en oerhörd syrebrist gjorde sig påmind omedelbart, trots att de öppnade alla fönster som kunde öppnas. Jag brukar sällan eller aldrig lida av syrebrist i denna typ av sammanhang (bara vid aktivitet, när mitt hjärta inte klarar av att pumpa runt det syresatta blodet som det ska...), men här kände jag efter bara en kort stund hur hjärnan domnade bort - mycket obehagligt!
Tyvärr gjorde det dessutom att jag inte kunde tillgodogöra mig föredraget på det sätt jag hade velat..:(

Efter Ekeberghs föredrag fick vi lite allmän information; om programmet, planering inför framtiden och så vidare. På det stora hela var det alltså en trevlig dag, med ett stort minus för att de borde ha bokat en dubbelt så stor sal.

   

Nu har jag stämplat ut, och stämplar inte in igen förrän den 24/8 kl: 21:15!


Det sista jag gjorde var att byta omklädningsrum och skåp. Eftersom jag var den allra första i det helt nyrenoverade fina omklädningsrummet så kunde jag välja och vraka bland skåpen - Givetvis valde jag då ett av de få röda och fina skåpen :)

Torsdag till fredag åkte vi till Malmö på klinikresa med jobbet, här kommer ett lååångt inlägg där jag i ord och bild försöker berätta om hur vi hade det.

Eftersom resan tar drygt fem timmar med buss var alla strängt uppmanade att komma i god tid på morgonen, så att vi skulle kunna åka kl: 06:30.
Jag och Erik kom samtidigt, och stod lydigt och väntade på den samlingsplats som var angiven i den information vi hade fått. Efter att ha stått och småpratat en stund så började vi tycka att det var lite märkligt att ingen annan hade kommit, ingen av oss hade klocka, men den borde börja näma sig halv sju, och inte ens bussen var där...

Nåväl, folk har ju en tendens att komma med andan i halsen, oavsett hur många förmaningar de får, tänkte vi, och väntade en stund till. Sedan fick vi syn på ett välbekant ansikte: Liselotte styrde med bestämda steg kosan, inte mot gaveln vid helikopterplattan, där vi skulle samlas, utan vi långsidan utmed mottagningen, så vi bestämde oss för att gå dit och titta, för säkerhets skull. Där stod bussen, med alla förväntansfulla arbetskamrater..:)
Snacka om att vara enkelspårig; "Det stod att vi skulle samlas vid, gaveln, vid helikopterplattan, och inte långsidan vid mottagningen, så det så!

Till en början var alla förväntansfulla och satt och småpratade, men sedan tog den korta natten och tidiga uppgången ut sin rätt, och jag tror att de flesta sov en liten stund innan vi kom till Ljungby, där vi skulle stanna och fika...
Det kan låta enkelt att stanna i Ljungby för en fikapaus, men det kan vara mycket mer komplicerat än man kan tro; till att börja med så ska man välja en plats att ställa sig på, på detta stooora område, och det kan leda till beslutsångest, vilket kan leda till att man tar en sightseeing runt hela området, för att till slut hamna där man började...
Det kan också vara så att det är lite svårt med högersvängarna med en stor buss, men då är det bara att ta ett extra varv i rondellen!
Synd bara om den som sitter inne på toaletten, och desperat försöker hålla sig på plats, medan denna "lilla" rundtur pågår...


När vi väl stannade och fick vårt efterlängtade kaffe var det riktigt  ruskväder, så de flesta satt kvar i bussen, men en liten tapper skara fikade utomhus.

Resten av turen till Malmö gick utan missöden, även om vi var lite nervösa över hur det skulle gå i stadstrafiken...


När vi kom fram till Malmö var vädret riktigt fint! Vackert skånskt landskap...

   
Vi bodde på Grand hotel Garden, mitt i gamla sta'n i Malmö, ett jättemysigt område, med en massa fina gamla hus och butiker :)
På hotellet hade de, som synes, till och med rullat ut Röda Mattan för oss (för den är inte utrullad jämt, inte alls...)!

När vi kom fram till hotellet åt vi lunch, och sedan hade vi konferens om förbättringsarbete på kliniken. Konferensen varade i fem timmar, så man hade kunnat tro att det skulle bli tröttsamt, efter en så lång resa, men det var faktiskt bara intressant och roligt.

Efter konferensen hade vi 1,5 timme ledigt för vila och att fräscha till oss, innan vi skulle gå ut och äta middag på Victors restaurang på Lilla torg.

     
På Victors serverades det italiensk buffé, och vi hade en riktigt trevlig kväll. Det är alltid kul att umgås med de härliga arbetskamraterna utanför jobbet!
Efter Victors var vi en liten grupp som gick vidare till La Grappa för ytterligare ett glas, men kvällen blev inte särskilt sen, eftersom vi skulle upp tidigt nästa morgon.

 
Malmoe by night.

På lördagen var det härlig hotellfrukost kl: 07:00 och avresa från hotellet kl: 08:00 för studiebesök på Malmös splitter nya infektionklinik kl: 08:30.

Formgivningen avgjordes genom en designtävling, vilket kanske märks? Jag gillar verkligen designen, så därför kommer många sådana bilder här...

   
De turkosa formerna laddas av solljuset, och blir självlysande i mörkret.

     

Lovely!

Studiebesök på infektionskliniken.

   

Verksamhetschefen för infektionskliniken i Malmö håller föredrag om hur kliniken kom till. Stor betydelse hade forskning kring estetikens betydelse i sjukvården, även renoveringen och ombyggnaden av vår klinik inspirerade dem mycket :)

Språkpolisen filosoferar...
Vad avgör inom sjukvården huruvida en specialitet ska ha bestämd eller obestämd form?
Uppenbarligen är det inte samma på alla orter...

   

1. På varje våningsplan hängde kartor lite här och var...
2. Varje rum har egen ingång, som vanligt på en infektionsklinik, men eftersom kliniken är i flera plan så har man löst det genom att ha loftgångar, där ingångarna för patienter och anhöriga är. I golvet på loftgångarna löper värmeslingor, för att det inte ska lägga sig en massa snö och is på vintern.
3. Utsikten är inte fy skam...

   
1. Ambulansintaget, med möjlighet att ta emot upp till åtta isoleringskrävande, smittsamma patienter samtidigt (fem direkt till infektionsmottagningen och tre till akuten).
2. Bronkoskopirum/övervakningsrum för sepsispatienter.
3. Dagrum för patienter och anhöriga.

   

1. Kontroller för slussar och lufttryck finns utanför varje patientrum.
2. Läkemedesrummet.
3. Litet avdelningslab, där man analyserar blodgaser, Hb mm.

   

Med en rund byggnad blir det inga raka korridorer... Lägg märke till de starka, glada färgerna som återkommer överallt. 3. Teamexpedition.

 
1. Teamexpedition med övervaningsstation.
2. Det finns inga trista korridorer; överallt finns stora väggmålningar i härliga, starka färger.

Malmös sprutbytesprogram går nära det aktiva missbruket, och upplevs av deltagarna som en asyl, dit de är välkomna även om de är aktiva missbrukare. Antalet besökare har varit oförändrat de senaste 10 åren; ca 1100 personer gör ca 14-15000 besök/år (ca 40 besök/dag). 75% av deltagarna är män. Personalen består av undersköterskor, sjuksköterska, läkare, barnmorska och kurator.

Syster Britta och kurator Magnus är två riktiga eldsjälar, som är värda all credit!

Sprutbytesenheten i Malmö startade 1987, och det finns liknande enheter/-program i Lund och Helsingborg, men är ju tyvärr fortfarande kontroversiella verksamheter, eftersom narkotika är olagligt i Sverige.

Jag resonerar så här: Tyvärr existerar det svåra narkotikamissbruket och dess biverkningar, bland annat i form av diverse svåra infektionssjukdomar (HIV, Hepatit C och B, abcesser, endocardit, spondylit mm, mm), och då är det väl bättre att vara realistisk och göra vad man kan för att förebygga och lindra detta, som ett steg på vägen, än att bara stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting?
Bara för att någonting är olagligt så försvinner det ju inte, och bara för att någonting är förbjudet så kan man ju inte välja att inte låtsas om det, och därmed slippa undan allt ansvar, eller??

Som syster Britta uttryckte det: "När de väl har skrivit in sig så börjar det vi kallar motivering, och det de kallar tjat!"
Vidare sa Britta att det finns tre saker som är viktiga: Tjat, Ärlighet och Kramar!
- Hon är allt bra klok, syster Britta!

I programmet ingår provtagning för HIV och Hepatit var 3:e månad, och besökarna kan även få hjälp med graviditetstest, gynekologisk undersökning, vaccinationer, såromläggningar, läkarbesök, smittskydsinformation och kuratorskontakt.
Kondomer, preventivmedel, spritsuddar för hudrengöring, prevention mot överdoser, snabb kontakt med avgiftningskontakt och samtal med före detta missbrukare i väntrummet.

Inga nya HIV-positiva personer har upptäckts i programmet på sex år, det kann man kalla goda resultat i denna grupp, som annars är en högriskgrupp.

   
Detta var det sista inplanerade studiebesöket, så härefter blev vi upphämtade och skjutsade till Gustav Adolfs torg för lunch och shopping på egen hand.

     
Det finns många vackra byggnader i gamla sta'n i Malmö...

Vi kanske var lite tråkiga som lunchade på Victors, där vi åt middag kvällen innan, men det var så härligt i solen på deras stora uteservering, och deras lunchmeny såg fin ut så varför ändra på ett vinnande koncept?
- Det borde vi ha gjort, för de hade problem med dataöverföringen från uteserveringen till köket, så min och Mariannes beställning försvann på vägen..:(
Först efter att ha sag till fyra (4!) gånger fick vi vår mat, först när Maria och Maria hade hunnit äta upp för läääänge sedan!

   

Vi passade på att vila våra fötter lite efter allt spring i affärer, och njuta av solen och den härliga grönskan.

Malmö är tydligen känt för sina parker, både stora och små, och jag tycker att det är jättemysigt att en så stor stad tänker på detta, och har så mycket grönområden och parker!

Efter en helg med ovanligt många utmaningar av alla tänkbara  slag, där alla som var i tjänst verkligen fick visa vad vi går för, så är det faktiskt riktigt skönt med en ledig dag :)

Jag kan (återigen) konstatera att jag har ett fantastiskt gäng arbetskamrater, som inte bara är härliga och goa på alla möjliga sätt och vis, utan dessutom är oerhört duktiga och kompetenta på vad vi gör!

Det fixade vi bra!

Tillägg 110427: Som det idag står i SLA så har ett spädbarn från Skövde kommun drabbats av mässlingen, och det var det som höll oss extra sysselsatta på jobbet i påskhelgen.
Enligt biträdande smittskyddsläkare Peter Nolskog kontaktades ett hundratal personer under påskhelgen, och behandlades vid behov.

Barn vaccineras först vid 18 månaders ålder, och det sjuka spädbarnet var därför ovaccinerat. Exakt när och hur barnet har smittats är ännu okänt, men risken är stor att även andra personer har smittats. Viruset, som är ett av de mest smittsamma, sprids via luftburna viruspartiklar, och det kan räcka med att en kort stund vistas i samma rum som en sjuk person för att själv bli smittad.

1982 infördes allmän vaccinering mot mässlingen, och idag är det ett fåtal som insjuknar i Sverige varje år. På 2000-talet har mellan 1-25 fall konstaterats/år enligt Smittskyddsinstitutets statistik.

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, känt extra starkt för den som befinner sig i underläge, och ställt mig på dennes sida. Redan som myccket liten minns jag när jag satt framför TV:n och tittade på fotbollsmatcher med hejaramsan "Heja den som förlorar!" -Alla andra hejade ju på det lag som ledde, och/eller hade bäst chans att vinna, så jag tyckte synd om det lag som låg i underläge, och ville att i alla fall någon skulle stå på deras sida...

Så har det väl sedan egentligen fortsatt genom mitt liv; mitt hjärta ömmar lite extra för dem som inte kan ta tillvara sina egna intressen, för dem som av olika orsaker inte riktigt kan stå på sig och/eller föra sin egen talan, och jag står på deras sida i alla väder.

Detta märks allra mest i mitt yrkesliv; vi kan ju börja med det allra mest uppenbara, nämligen att jag arbetar inom sjukvården, som i sig är ett "omhändertagande" yrkesval. Dessutom så har jag framför allt arbetat med människor som har olika typer av psykiska handikapp; demenssjukvården, omsorgen om utvecklinsstörda och inom psykiatrin. Det var egentligen slumpen som gjorde att jag hamnade inom infektionssjukvården, och har kommit på att jag trivs så bra här :) Jag märker dock varje dag att jag har oerhört mycket med mig från mina tidigare erfarenheter, både när det gäller bemötande, kommunikation, talsvårigheter och mycket, mycket mer.

Sjukvården kan ju vara skrämmande för alla, men har man dessutom talsvårigheter eller någon annan form av handikapp så kan det vara extra svårt att förmedla det man vill ha sagt under den korta stund doktorn är inne på ronden. Det är då min uppgift som sjuksköterska att föra fram det patienten tidigare har berättat för mig, så att även doktorn får veta detta. Jag ser det även som min uppgift att märka, läsa av och tolka alla möjliga olika former av icke-verbal kommunikation, och även vidarebefordra detta till doktorn, så att alla patienter får bästa möjliga vård. Detta är en stor utmaning, men som jag ser det så är det självklart att man inte ska få sämre vård för att man kanske inte kan prata eller själv tala om hur man vill ha det- då har vi som personal en extra stor och utmanande uppgift att istället ta extra väl hand om dessa patienter, så att de ändå får lika god vård som den som kan tala för sig och tala om vart han/hon har ont och/eller vilka andra symtom han/hon har.