Undrar just hur den jourläkare på akuten resonerade, som gjorde ett litet upptrappningsschema över tre dagar för den intravenösa antibiotikan som hen satte in patienten på?

Hade patienten varit svårt infektionssjuk så hade hen hunnit dö flera gånger om innan hen ens kommit upp i tillräcklig dygnsdos, och i det här fallet kanske hen hade kunnat sättas över på tabletter innan de tre dagarna har gått då dosen blir terapeutisk (om inte våra läkare hade ändrat det innan dess)...

Det är inte så lätt alla gånger, men i just det här fallet märktes det att det var ett mycket noggrant uttänkt schema, så det skulle vara intressant att höra resonemanget som låg bakom. Det är bara så oerhört synd att dessa osäkra och okunniga nya läkare uppenbarligen inte har någon att fråga om råd (dygnet runt) när de är osäkra. Många gånger är även känslor som stolthet inblande; att man ska klara sig själv, utan att behöva fråga sin handledare, och man vill visa vad man går för. Det är ren idioti, enligt min mening. Riktig kunskap innebär också ett stort mått ödmjukhet, och insikt om sina begränsningar; det är trots allt människor och deras liv vi arbetar med!