Maritha

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, känt extra starkt för den som befinner sig i underläge, och ställt mig på dennes sida. Redan som myccket liten minns jag när jag satt framför TV:n och tittade på fotbollsmatcher med hejaramsan "Heja den som förlorar!" -Alla andra hejade ju på det lag som ledde, och/eller hade bäst chans att vinna, så jag tyckte synd om det lag som låg i underläge, och ville att i alla fall någon skulle stå på deras sida...

Så har det väl sedan egentligen fortsatt genom mitt liv; mitt hjärta ömmar lite extra för dem som inte kan ta tillvara sina egna intressen, för dem som av olika orsaker inte riktigt kan stå på sig och/eller föra sin egen talan, och jag står på deras sida i alla väder.

Detta märks allra mest i mitt yrkesliv; vi kan ju börja med det allra mest uppenbara, nämligen att jag arbetar inom sjukvården, som i sig är ett "omhändertagande" yrkesval. Dessutom så har jag framför allt arbetat med människor som har olika typer av psykiska handikapp; demenssjukvården, omsorgen om utvecklinsstörda och inom psykiatrin. Det var egentligen slumpen som gjorde att jag hamnade inom infektionssjukvården, och har kommit på att jag trivs så bra här :) Jag märker dock varje dag att jag har oerhört mycket med mig från mina tidigare erfarenheter, både när det gäller bemötande, kommunikation, talsvårigheter och mycket, mycket mer.

Sjukvården kan ju vara skrämmande för alla, men har man dessutom talsvårigheter eller någon annan form av handikapp så kan det vara extra svårt att förmedla det man vill ha sagt under den korta stund doktorn är inne på ronden. Det är då min uppgift som sjuksköterska att föra fram det patienten tidigare har berättat för mig, så att även doktorn får veta detta. Jag ser det även som min uppgift att märka, läsa av och tolka alla möjliga olika former av icke-verbal kommunikation, och även vidarebefordra detta till doktorn, så att alla patienter får bästa möjliga vård. Detta är en stor utmaning, men som jag ser det så är det självklart att man inte ska få sämre vård för att man kanske inte kan prata eller själv tala om hur man vill ha det- då har vi som personal en extra stor och utmanande uppgift att istället ta extra väl hand om dessa patienter, så att de ändå får lika god vård som den som kan tala för sig och tala om vart han/hon har ont och/eller vilka andra symtom han/hon har.