Maritha

Eftersom jag har en svår tid bakom mig, med mycket smärta både i ryggen och nervsmärtor ner i benen, så tänkte jag som vanligt göra tvärtemot vad alla läkare och andra sakkunniga rekommenderar; trappa ut så mycket av mina mediciner som möjligt, eftersom de ändå inte verkar göra någon större nytta längre. Jag har nu helt slutat med den ena medicinen som jag tar för Fibromyalgi och nervsmärtor från ryggskadan, och har trappat ut den andra med hälften, och jag kan inte påstå att jag märker någon större skillnad smärtmässigt. Dock så märker jag att det händer saker i mitt huvud; jag får vad som tydligen kallas brain zaps bland dem som drabbats av det, det är som elektriska stötar i huvudet vid snabba rörelser och beror tydligen på att signalsubstanserna återanpassar sig och justeras till en annan nivå. Jag slutade ganska tvärt med medicin nummer ett, och jag märkte av det som mest precis när jag slutat med den; nu blir det bättre för var dag. En annan sak som jag tydligt märker av är att jag börjar bli mycket piggare och gladare samt att sömnbehovet är mycket mindre än vanligt! Det får mig att hoppas att det inte enbart är mina sjukdomar som spökar, utan att jag faktiskt ska kunna bli riktigt "normal" när detta är över, att jag ska kunna bli mig själv igen...

Min kardiolog (hjärtläkare) har tittat på mitt 24-timmars EKG; det såg betydligt bättre ut än innan, men hjärtat får fortfarande jobba onödigt hårt, så jag har ökat den nya hjärtmedicinen och ett nytt 24-timmars EKG är inbokat om ungefär en månad.

Igår fick jag en mycket god nyhet; mannen från Vårdgarantikansliet som håller i mitt ärende ringde och berättade att ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs trots allt är intresserade av att ta emot mig! Jag ska ringa och prata med den sjuksköterska som är koordinator, så att regionen sedan kan skicka en betalningsförbindelse till dem. Jag har hört väldigt mycket gott om kliniken i Strängnäs och de verkar inte heller ha särskilt långa väntetider, så det känns heeelt underbart; vore så gött om det kunde hända något mer med den här förbannade ryggen nu, så att jag kan återuppta mitt liv! De arbetar i princip bara med en mikrokirurgisk metod (inte att förväxla med titthålsoperation), vilket jag antar även minskar riskerna, både under själva operationen och efteråt; det är väl tack vare det som de kan ta emot mig även om de är privata, och inte något universitetssjukhus.

Annars är jag flitig med spikmattan; ligger fortfarande på den varje kväll, mellan 30-60 minuter, och det känns verkligen att det gör nytta. Håller även på att förbättra min livsstil, för att optimera förutsättningarna så mycket som möjligt, både under tiden innan (eventuell) operation, samt inför själva operationen och rehabiliteringen efteråt.

Jaa, det är väl det som händer just nu; det verkar som att det börjar röra på sig!