Efter ett mycket gott samarbete (även om jag tappade sugen en aning på mitten) avslutade jag och Helena infektionsspecialiseringen med ett VG på D-uppsatsen! Vi är så klart glada och väldigt nöjda. Ärligt talat ska det bli riktigt skönt att vara studiefri "ända" tills i höst, då vi går vidare med magisterprogrammet.
Det började för ett par månader sedan med ett brev till Socialstyrelsen. Candrah, som offentligt kallades "Kim", var 32 år gammal och hade sedan hon var sex år varit helt förlamad och andats med hjälp av en respirator. Nu hade Candrah fått nog, värken och plågorna var större än glädjen, och Candrah skrev till Socialstyrelsen och bad att få avsluta sitt liv. I Sverige har vi rätt att tacka nej till behandling, även livsuppehållande sådan, så det var inte att stänga av respiratorn som var problemet, och anledningen till att Candrah var tvungen att skriva till Socialstyrelsen. Candrah ville få dö utan plågor, och sövas eller sederas så att hon kunde få möta döden med frid och ro, och inte i plågor och smärta. Det är där vi närmar oss dödshjälp, och det var det som var den stora frågan.
Min spontana tanke när jag hörde talas om Candrah var att hon hade en baktanke med sitt brev, att hon var ute efter att blåsa liv i debatten, men efter vad jag har förstått i efterhand, när jag läst mer om Candrah, och sett delar av dokumentären om henne, så kom detta som en stor överaskning för henne, hon hade inte alls tänkt sig att det skulle bli en så stor affär av hennes enkla förfrågan...
Candrah hade sjukdomen neurofibromatos, en ärftlig sjukdom som hon ärvt från sin far, som inte själv utvecklade sjukdomen utan bara bar på anlaget. När Candrah var sex år gammal skulle man försöka operera bort tumören. Operationen gick fel, och när Candrah vaknade upp ur narkosen var hon förlamad från halsen och nedåt. Sedan dess har hon bara kunnat röra lite på huvudet. Trots detta blev Candrah inte bitter, utan gjorde det mesta och bästa av det, och lät inte hennes sjukdom hindra henne från att resa, festa och uppleva det mesta som andra unga tjejer gör. De senaste åren försämrades doock Candrah allt fortare, smärtorna blev värre och hon kunde inte längre sitta upp i sin elrullstol utan var tvungen att tillbringa sin tid till sängs.
–" Jag vill inte lida längre. Jag vill dö medan huvudet ännu är klart. Innan kroppen ruttnar bort."
När Candrah var liten gav hennes mamma May-Len ett löfte: Den dag hon inte orkar leva längre ska mamma hitta ett sätt. Löftet har funnits med hela tiden, det har varit en trygghet när Candrah har mått som sämst.
"Så länge jag ännu har min kropp och min hjärna i behåll så vill jag avsluta mitt liv så länge det är värdigt. Vill varken lida eller ruttna bort. (...) Därför är det min uttryckliga önskan att respiratorn stängs av efter jag sövts."
Den 26 april i år fick Candrah svaret från Socialstyrelsen: Hon fick rätt, hon fick lov att sövas och sedan stänga av respiratorn som hållit henne vid liv de senaste 26 åren.
Den 5 maj 2010 var det så dags: Läkaren ger henne sömnmedel genom en kanyl i foten. En stund senare konstaterar han att hon sover djupt. Då drar mamman ut slangen till respiratorn som hållit hennes dotter vid liv i 26 år. Candrah Löfgren dör stilla, utan smärta.
På kvällen samlas Candrahs nära och kära i hennes lägenhet, och har en liten minnesstund. Candrah älskade livet. Hur skulle de då kunna ifrågasätta hennes vilja att dö? De försöker minnas hur hon sa det: - "Kom ihåg mig med glatt humör, om ni kan. Utan att gråta eller tycka det är hemskt. Tänk att Candrah var en sjyst tjej. Inget komplicerat. Inget märkvärdigt." Candrah älskade livet. Hur skulle de då kunna ifrågasätta hennes vilja att dö?
Sedan en tid tillbaks har man kunnat läsa om prinsessan Victorias önskan att hennes far, kungen, ska lämna över henne till den blivande maken Daniel Westling vid bröllopet. Detta har orsakat stora rabalder, de allra flesta verkar vara emot det hela; till och med kyrkans representanter protesterar, och tycker att hela fenomenet med överlämnandet av bruden hör till en förgången tid, och inte har plats i det jämställda 2010-talet. Ärkebiskopen Anders Wejryd har till exempel sagt att han försökt få kronprinsessan och Daniel Westling att ändra sig i frågan: –" Brudöverlämning är en ganska ny företeelse som ibland också förekommer i Svenska kyrkan. Jag brukaravråda från det eftersom vårt vigselritual är så tydligt i fråga om makarnas jämställdhet".
Jag kan bara hålla med de som är kritiska, och undra hur 17 någon modern, tänkande kvinna ens kan överväga att be sin far överlämna henne till sin blivande make?! Detta visar ju på en kvinnosyn som snarare hör hemma för många, många år sedan, där kvinnan är sin faders och sedan sin makes "ägodel", och inte kan ta hand om sig själv!
Nej, FY för det svenska kungahuset, som uppmuntrar en förlegad kvinnosyn!
Läser på nätet att det nu är inne med fräknar. Trendsättarna har fattat charmen med fräknar och på catwalken syns allt fler fräkniga modeller, något som var helt otänkbart för några år sedan. På designern Rachel Comeys visning fick modellerna till och med påmålade fräknar för en ung och fräsch look av makeupartisten Miyako Okamoto från Shiseido.
Fräknar har länge ansetts som ett "problem". Förr i tiden höll sig de fina damerna borta från solen för att slippa solbränna – och just fräknar. Huden skulle vara blek och fläckfri. Genom åren har det varit lite blandade känslor mot fräknar. De som är väldigt fräkniga är ju ofta lite känsligare för solen dock, så ett rejält solskydd är att rekommendera – fräknarna kommer ändå.
Just nu är fotografen Cato Lein aktuell med en utställning som heter just fräknar. När det gäller inställningen till sina fräknar så hatar männen dem, medan kvinnorna gillar dem, de känner att de har något som andra inte har.
Aldrig kunde jag tro att det var mina fräknar som skulle göra mig till en modeikon år 2010..;)
För min käre far har allt gått bra efter operationen; han skrevs ut från sjukhuset redan i lördags 15/5, dvs bara fem dagar efter operationen. Mobiliseringen/träningen går bra, och enligt Broder Daniel går han redan mycket bättre än innan operationen!
Igår var jag och fästmannen och tittade på hus. Vi blev båda väldigt förtjusta i både huset och dess läge, så nu återstår en massa funderande, diskuterande och räknande.
Jag och Helena börjar komma in på slutspurten i vår uppsats (i infektionsspecialiseringen), och till hösten blir det magisterstudier där vi kommer att utvidga den studie vi nu håller på med. Spännande!
Annars har jag just påbörjat min sista natt i passet, hoppas att den blir lagom lugn :)
Min käre far opererades först imorse, så operationen ska vara färdig nu, och han ligger väl på postop. och vaknar till som bäst. Man får inte ringa dit på förmiddagen, så än vet jag inte mer än så.
Tillägg: Pappa hade ringt till mamma igår vid 13-tiden, så långt hade allt gått bra. Han hade omväxlande lyssnat på radio och när de spikade och väsnades vid op... Hade börjat få tillbaks känseln lite, så det verkade bra.
Jag skulle åka och handla några matvaror och råkade köpa en ny mbiltelefon... Fina SonyEricsson W595 har jag tittat på, och nu kom de med ett erbjudande jag inte kunde motstå..:)
Jag har fått en del frågor om hur det går med pulverdieten, den har blivit uppskjuten av olika anledningar, men jag har ändå lyckats gå ner 5 kg, så det får man ju kalla godkänt :) Får se om allt stämmer så att jag börjar dieten nästa vecka istället, det krävs ju att man är i en viss balans för att palla en pulverdiet.
Det har visat sig att Hultsfredsfestivalen är i fara för min del, tydligen har jag haft kommunikationsproblem med den ansvarige för sjukvården, och bara vissa av våra mail till varann har gått fram- så han har inte fått min anmälan :( Håller alla tummar för avhopp, så att jag kan vara med ändå!
På husfronten så ska vi på ny visning 19/5, det är ett hus som ligger mer på landet och verkar riktigt fint, så håll tummarna för att det stämmer i verkligheten också!
På söndag ska min käre far läggas in, för att operera sin höft på måndag. Hoppas och tror att allt ska gå bra, och att han slipper ha så ont efteråt! En vecka har de sagt att han ska räkna med att behöva vara inlagd.
Lagom social, djurälskande sjuksköterska i mina bästa år. Jobbar hårt på Projekt livsstil; för en hållbar, hälsosam och sportig livsstil! Detta har förutom en betydande viktnedgång (44kg) även gjort att jag numera anser mig frisk från tre (!) kroniska sjukdomar och har en trasig rygg som mår sååå mycket bättre. Bonusen är en glädje och energi som jag inte trodde att jag skulle få uppleva igen!
Oberoende PartyLite-konsult!
Oberoende Herbalifekonsult/fitnesscoach!
Är obotligt nyfiken och älskar att läsa, vilket förutom skönlitteratur även medför mer eller mindre ständiga studier och förkovringar av olika slag.
Jag svarar på alla kommentarer här på bloggen.
Maila mig gärna på [email protected]