Maritha

"Du säger att jag har en liten värld, men den är snygg och full av flärd!"

Candrah och döden

Kategori: Eftertanke

Det började för ett par månader sedan med ett brev till Socialstyrelsen. Candrah, som offentligt kallades "Kim", var 32 år gammal och hade sedan hon var sex år varit helt förlamad och andats med hjälp av en respirator. Nu hade Candrah fått nog, värken och plågorna var större än glädjen, och Candrah skrev till Socialstyrelsen och bad att få avsluta sitt liv. I Sverige har vi rätt att tacka nej till behandling, även livsuppehållande sådan, så det var inte att stänga av respiratorn som var problemet, och anledningen till att Candrah var tvungen att skriva till Socialstyrelsen. Candrah ville få dö utan plågor, och sövas eller sederas så att hon kunde få möta döden med frid och ro, och inte i plågor och smärta. Det är där vi närmar oss dödshjälp, och det var det som var den stora frågan.

Min spontana tanke när jag hörde talas om Candrah var att hon hade en baktanke med sitt brev, att hon var ute efter att blåsa liv i debatten, men efter vad jag har förstått i efterhand, när jag läst mer om Candrah, och sett delar av dokumentären om henne, så kom detta som en stor överaskning för henne, hon hade inte alls tänkt sig att det skulle bli en så stor affär av hennes enkla förfrågan...

Candrah hade sjukdomen neurofibromatos, en ärftlig sjukdom som hon ärvt från sin far, som inte själv utvecklade sjukdomen utan bara bar på anlaget. När Candrah var sex år gammal skulle man försöka operera bort tumören. Operationen gick fel, och när Candrah vaknade upp ur narkosen var hon förlamad från halsen och nedåt. Sedan dess har hon bara kunnat röra lite på huvudet. Trots detta blev Candrah inte bitter, utan gjorde det mesta och bästa av det, och lät inte hennes sjukdom hindra henne från att resa, festa och uppleva det mesta som andra unga tjejer gör. De senaste åren försämrades doock Candrah allt fortare, smärtorna blev värre och hon kunde inte längre sitta upp i sin elrullstol utan var tvungen att tillbringa sin tid till sängs.

–" Jag vill inte lida längre. Jag vill dö medan huvudet ännu är klart. Innan kroppen ruttnar bort."

När Candrah var liten gav hennes mamma May-Len ett löfte: Den dag hon inte orkar leva längre ska mamma hitta ett sätt. Löftet har funnits med hela tiden, det har varit en trygghet när Candrah har mått som sämst.

"Så länge jag ännu har min kropp och min hjärna i behåll så vill jag avsluta mitt liv så länge det är värdigt. Vill varken lida eller ruttna bort. (...) Därför är det min uttryckliga önskan att respiratorn stängs av efter jag sövts."

Den 26 april i år fick Candrah svaret från Socialstyrelsen: Hon fick rätt, hon fick lov att sövas och sedan stänga av respiratorn som hållit henne vid liv de senaste 26 åren.

Den 5 maj 2010 var det så dags: Läkaren ger henne sömnmedel genom en kanyl i foten. En stund senare konstaterar han att hon sover djupt. Då drar mamman ut slangen till respiratorn som hållit hennes dotter vid liv i 26 år. Candrah Löfgren dör stilla, utan smärta.

På kvällen samlas Candrahs nära och kära i hennes lägenhet, och har en liten minnesstund. Candrah älskade livet. Hur skulle de då kunna ifrågasätta hennes vilja att dö? De försöker minnas hur hon sa det:
- "Kom ihåg mig med glatt humör, om ni kan. Utan att gråta eller tycka det är hemskt. Tänk att Candrah var en sjyst tjej. Inget komplicerat. Inget märkvärdigt."
Candrah älskade livet. Hur skulle de då kunna ifrågasätta hennes vilja att dö? 

pw

Kommentarer

Kommentera inlägget här: