Maritha

"Efter alla skrivelser om sjuksköterskor, om våra löner och vår arbetsmiljö ser och hör jag ibland frågan "varför blir ni sjuksköterskor då, ni vet ju hur det ser ut när ni börjar plugga eller hur?”. Jag vill bidra till debatten med en text... som jag skrev som ganska färsk syrra:

”Jag jobbar både med att rädda liv och att bädda mjukt för döden. Varje arbetspass uppbådar jag all kunskap, all kompetens, all ork och allt mod jag har för att få ihop dagen. Jag vårdar, läker, helar. Men också – tvingas se på när livet ger upp, när huden skiftar färg, när andetagen upphör och hjärtat till sist stannar. Man ger behandling för att någon ska friskna till. Men kanske frisknar de inte och till slut ger man behandling för att de ska få somna in i lugnaste möjliga ro.

Det finns saker som verkligen aldrig går att förstå, om man inte sett dem: När någon är så andningspåverkad att de verkligen kvävs om de lägger sig plant i sängen. När någon kräks blod ur både näsa och mun tills sängen, lakanet, golvet, allt är rött. När någon är så förvirrad att han ständigt glömmer var han är, blir orolig och skriker rakt ut av rädsla och frustration. När någon som nyss småpratat med en plötsligt sjunker bort, ögonen vänder sig och hon bara dör, obevekligt. När anhöriga som annars är samlade blir så utom sig av oro och sorg att de skriker rakt ut, beter sig oresonligt, gråter hysteriskt och skäller ut en efter noter.

Men också, små fantastiska mirakel som inte går att förstå, om man inte sett sammanhanget: När en afatisk patient som inte får ur sig ett ord plötsligt sjunger hela ”mors lilla Olle” vid frukostbordet och inte kan sluta le. När en förlamad patient som varit sängliggande ett tag med vändschema börjar få kraft att kunna gå igen. När någon som varit medvetslös i dagar vaknar till och frågar om ”man kan få något kaffe på det här stället egentligen!?” När en anhörig som är utom sig av oro och sorg ändå kommer för att säga ”förlåt för det jag vräkte av mig, tack, för allt, ni är fantastiska”

Vi räddar liv, det gör vi. Jag tror att det vi gör är nödvändigt och värdefullt – att de patienter som har någon enda chans faktiskt klarar sig och mår så bra som deras sjukdom eller skada kan tillåta, och att vi har möjlighet och kunskap att ge resten en värdig, lugn död. Men det är inte lätt på något vis att vara sjuksköterska. Det är svårt att se människor vara sjuka, lida och dö. Det är svårt att se deras anhöriga oroa sig, sörja. Framför allt är det svårt att tvingas prioritera hårt och lämna någon ensam i sängen, skrikande efter hjälp, för att tid och resurser inte räcker till. Att veta vad god vård är, att äga den kunskapen, men inte äga makten att skapa förutsättningarna för att ge den…

Denna kvällen har jag tur. Patienten har tur. Jag kan uppbåda allt mitt tålamod, i det närmaste änglalikt, och sätta mig hos honom för femtionde gången samma kväll och berätta att han är på sjukhuset, att han varit sjuk men är på bättringsvägen, att hans dotter vet att han är där och att hon varit och hälsat på tidigare under dagen. När han två minuter senare skriker efter mig igen, i panik, börjar processen om. Ikväll har jag tid. Tack och lov har jag tid. Om ingenting akut händer så har jag tid…

Jag lär mig varje dag. Växer, och lär mig. Jag torkar blod, svett och tårar. Jag hjälper, stöttar, behandlar och läker. Lindrar, stillar, botar och bättrar. Jag måste använda allt från mitt mest basala mänskliga till mitt mest specialiserade medicinskt kunniga för att ge dem jag vårdar allt de behöver. Jag måste vara analytisk, snabbtänkt, påläst och tekniskt skicklig men på samma gång mänsklig, närvarande, omvårdande och empatisk. Jag måste använda mitt hårdaste, tuffaste jag flera gånger under kvällen, för att förstå, reda ut och behärska de medicinskt kritiska situationer som uppstår. Men jag måste också behålla mitt mjukaste, vänligaste sätt och allt mitt tålamod för att kunna möta resten.

När förutsättningarna är rätt har vi kunskap och kompetens att ge en fantastisk vård. Att behöva förklara för patienter och anhöriga varför vi ofta inte har tid att göra detta, varför inte resurser finns för detta, det är inte svårt – det är fel och omöjligt”

Vad vill jag säga med min text? Att de allra flesta sjuksköterskor verkligen brinner för sitt yrke och älskar sitt jobb. Därför har vi valt det! Utbildningen är populär med höga intagningspoäng. De flesta tar stora studielån för att kunna studera. Ni måste därför förstå, att när vi säger ifrån så har det gått långt! Vi utbildar oss trots att vi vet att det oftast inte är en ekonomiskt lönsam utbildning. Trots att vi vet att vi kommer få jobba kvällar, helger, nätter och storhelger. Trots att vi vet att vi väljer ett yrke som många gånger är tungt både fysiskt och psykiskt.
De flesta protester som nu hörs handlar inte främst om att vi har låga och många gånger helt oskäliga löner, att vi jobbar långa och tunga skift, att vi är trötta i ryggen och hjärnan och själen när vi kommer hem från jobbet. Även om det är mycket i detta som är fel, som det borde göras något åt så har vi liksom räknat med det. De protester som nu hörs kommer ur att det inte längre bara är vi som drabbas utan i allt större grad patienterna. Att jag jobbat åtta, nio timmar utan att gå på toaletten må vara hänt. Att behöva säga till patienten som är sjuk, svag och utsatt att ”jag hinner inte hjälpa dig till toaletten" däremot. Att göra farliga misstag där patienter utsätts för risk, på grund av utmattning och hög arbetsbelastning. Det är sånt som tär på oss och det är därför vi nu över hela landet protesterar. Vi bryr oss om våra patienter och kan inte längre titta på när vården avvecklas i ett välfärdsland som detta.

Att vi på många ställen har usla arbetsförhållanden är en sak, det är vår egen strid i mångt och mycket, som vi måste kämpa för tillsammans och med vårt fackförbund. Men att patienter i Sverige idag dagligen utsätts för risker, skador och obehag för att vi, trots att vi jobbar 120% av vår kapacitet, inte hinner ge den vård vi vet att patienterna har rätt till, behöver och mår bra av… Här KAN vi inte stå och se på. Så till er som har svårt att förstå våra klagomål, som undrar varför man blir sjuksköterska när man vet hur det ser ut - det är er vi kämpar för, eller era anhöriga, den dagen ni blir sjuka.

Alla sjuksköterskor kan nog berätta om den etiska stressen som maler i bakhuvudet och den ständiga känslan av att ha glömt något - måtte det inte vara något viktigt... & alla verkar vi vara överens om att dessa känslor liksom kommer oftare och oftare. Den arbetsmiljö jag upplever på en vårdavdelning påminner ofta om den jag känner av när jag står i kön på McDonalds i lunchtid och ska beställa mat. Det tutar och piper överallt. Personalen verkar extremt pressad. Köerna växer. Personalen jobbar på med en effektivitet som verkar robotlik, ändå blir det väntetider och misstag görs. Någon beställning glöms bort.  Någon i kön tar lång tid på sig att beställa. Kanske en äldre person, som har svårt att se menyn och vill höra tillbehören en extra gång. Köerna växer. Personalen behåller lugnet och fortsätter le, kunden har rätt. Men under leendet ser man stressen byggas upp. Effektiviteten stoppas upp helt, människorna i kön är inte robotar även om personalen lyckas ganska bra med att låtsas vara det…

Våra patienter är inte heller robotar. De kan inte planera in sina toalettbesök efter när vi har gott eller ont om tillgänglig personal. Det kan ta en halvtimme att få i sig en måltid med assistans. Stressen gör bara att det tar längre tid. Vi är inte heller robotar, även om vi lyckas ganska bra med att låtsas vara det. Ja, jag ser absolut likheter. Däremot finns det några stora och viktiga skillnader mellan ett akutsjukhus och en hamburgerrestaurang:
1. Kunderna på McDonalds kan lämna stället och äta något annat, patienterna kan inte välja att avstå - de är sjuka!