Nu vågar jag konstatera att jag verkligen är på bättringsvägen. Rösten är tillbaks, om än en aning whiskeyraspig. Näsan och bihålorna svider och värker efter att jag snutit ut hinkvis med pus, och jag är till och med tröttare än vanligt. Men även om jag inte riktigt är tillbaks på banan igen så känner jag att jag i alla fall är på väg emot den. Jag ligger inte längre som ett vrak i diket, och det, mina vänner, är ett stort steg framåt!