Jag tycker om att jobba natt. Delvis beror det så klart på att jag är en obotlig kvälls- och nattmänniska, som är som allra piggast under eftermiddag och kväll. Det är dock inte hela anledningen; det är något speciellt med att jobba på natten. Det här med att vara den enda i världen (så känns det åtminstonde) som ser solen gå ner på kvällen, och är vaken när solen går upp och daggdropparna får gräset att glittra.

Man slipper den oavbrutet ringande telefonen och kan istället koncentrera sig på patienterna. De fasta arbetsuppgifterna är inte lika många, utan jag är mer fri att lägga upp arbetspasset som jag vill; gå och pyssla lite i taget, istället för att fara runt som en tornado med andan i halsen.

Jag hinner för det allra mesta sitta ner och ta en kopp kaffe och lite keso eller frukt åtminstonde någon gång under natten, och jag hinner till och med gå på toaletten (även om jag ofta glömmer det ändå); något som inte alls är självklart under dag- och kvällspass!

Dessutom är det något med stämningen på natten som gör att man kommer närmare både sina arbetskamrater och patienterna än vad man gör dagtid, och det är mysigt! Det är om natten som ångesten kommer krypande; ångesten över livet, döden och sjukdom, och då är det jag som är där och försöker lindra.