Maritha

Tyvärr så tror jag att vi som har mer eller mindre osynliga sjukdomar har råkat på bristande empati och förståelse mer än en gång, även bland dem som borde förstå bättre än andra; sjukvårdspersonalen. Jag har under perioder varit så arg över detta; jag arbetar själv inom sjukvården, och gör allt för att patienterna ska må så bra som möjligt, och känna sig väl omhändertagna. Jag vet att vi är en bra klinik, som sätter patienterna i fokus och hjälper dem med det de vill ha hjälp med, även om det kanske inte alltid har med det aktuella insjuknandet att göra. Jag önskar bara att alla kliniker inom sjukvården kunde fungera så - Tyvärr är det sällan fallet..:/

Som exempel vill jag berätta om ett läkarbesök jag aldrig kommer att glömma, även om detaljerna (tack och lov) börjar suddas ur mitt minne. Det var inte långt efter att jag fått mina diagnoser via Gottfrieskliniken i Mölndal. Eftersom de har riksintag så har de dock inte särskilt stor möjlighet att följa upp sina patienter regelbundet, utan jag skulle försöka hitta en husläkare på vårdcentralen. Efter att ha insett att läkarna på min dåvarande vårdcentral inte hade en aning om vad det handlade om så bytte jag till en nystartad, privat vårdcentral. Min tanke var att eftersom de var nya på marknaden så borde de vara angelägna om att få patienter, och att få patienter som stannade kvar - Ack så jag bedrog mig...

 

Jag tog själv kontakt, genom att skriva ett långt brev, där jag beskrev min situation. Jag skrev att jag inte ville tro att det inte skulle finnas någon hjälp för mig att få, och vädjade om hjälp. Jag fick en tid hos chefen för vårdcentralen, vilket jag tyckte kändes mycket positivt, jag trodde att det betydde att de tog mig på allvar...

Som tur var så var fästmannen med vid besöket, jag hade aldrig klarat det själv. Läkaren lyssnade inte alls på vad jag försökte säga, avbröt mig och började prata om andra saker, såsom mitt hjärtfel, som jag inte alls varken hade sökt, eller behövde ha någon hjälp med. Hon hade en otrevlig och överlägsen ton och var inte det minsta intresserad av att lyssna på mig, för att höra hur jag egentligen hade det, och vad jag behövde få hjälp med.

 

Hon menade att de inte kunde/var intresserade av att hjälpa mig, och ville inte heller ge mig tips på vem som eventuellt skulle kunna det. Hon var bara intresserad av att jag skulle sluta med alla mina mediciner "Du är alldeles för ung för att äta en massa mediciner!" - Som om jag skulle bli frisk då?! Jag förklarade att jag var villig att sluta med medicinerna, men att jag då skulle behöva vara sjukskriven, på grund av mina smärtor, och att jag ville ha en handlingsplan för hur vi sedan skulle gå vidare. Detta svarade hon inte på, hennes enda mål var att jag skulle bli medicinfri, hur jag egentligen mådde, både då och senare, var hon inte det minsta intresserad av.

 

Besöket slutade med att fästmannen var tvungen att gå ut från besöksrummet, på grund av att han blev så arg över hur hon bemötte mig och hur hon resonerade. Jag började gråta, och gick efter en stund jag med. Sedan bytte jag vårdcentral igen - Dit ska jag aldrig någonsin gå tillbaks! Hade jag haftkraften och orken just då så skulle jag utan tvekan ha anmält henne - Så behandlar man inte sina patienter, eller några människor alls, för den delen!