Mediedrev och polisövervåld...
Kategori: Sjukvård
Eftersom läkaren i fråga är mycket erfaren, både inom intensivvårdsspecialiteten och när det gäller vård av svårt sjuka barn, så utsågs hon som ansvarig för den svårt sjuka lilla flickan och hennes föräldrar. Detta innebar bland annat att hon arbetade mycket övertid, och hade dagliga länga samtal med föräldrarna och övriga anhöriga.
Narkosläkaren säger att familjen behövde mycket information och att hon verkligen försökte ge dem all den som fanns. – "Hon hade ju en väldigt svår hjärnskada. Föräldrarna var med hela tiden i behandlingen. Men de undersökningar vi gjorde visade att hjärnskadan tyvärr inte var förenlig med fortsatt liv".
Den 20 september beslutade läkarna på BIVA (barnintensivvårdsavdelningen), i samråd med de anhöriga, att intensivvården av flickan skulle upphöra. Klockan 16.45 samma dag kopplades respiratorn ur, och klockan 22.02 dog flickan i en sal på BIVA med föräldrar och många anhöriga närvarande. Sedan dess har hon mött polisens förakt och kvällspressens drev, hon har tagit emot mordhot och trakasserier, fått sin bil vandaliserad och känt sig tvungen att flytta samt blivit utestängd från akademiska engagemang och uppdrag- Vad hände med "oskyldig tills motsatsen bevisats"??
En förmiddag ett halvår senare, mitt i morgonronden, dök fyra uniformerade poliser upp på BIVA på Astrid Lindgrens barnsjukhus. När narkosläkaren frågade poliserna vad det hela rörde sig om så fick hon bara veta att hon skulle följa med. Sedan fördes narkosläkaren till Solna polisstation.
– "Där kommenderades jag in i ett rum och skulle klä av mig naken. »Vad är det på gång? Vad är det här för något?« Då väste en av poliserna att »har man gjort något så hemskt som du har gjort, så borde man nog veta det och inte spela på det här sättet som du gör«."
På polisstationen inte bara behandlades hon illa, hon fick ingenting att äta eller dricka på två dagar, och när hon bad om att få en advokat så fick hon höra att hon skulle "sluta krångla" och att det kunde ta flera dagar. Hon hade fortfarande inte fått veta vad hon var anklagad för, och hon fick inte heller ringa och meddela sin familj vad som hade hänt. Som tur var så tyckte hennes arbetsgivare att det hela verkade mycket märkligt, och hade fått tag på en välrekommenderad advokat. Först när denne dök upp, vid lunchtid nästa dag fick narkosläkaren veta vad hon egentligen var anklagad för; Mord, alternativt dråp!
När det så var dags för förhör så uppstod genast en viss kommunikationsproblematik: - "De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare."
- "När jag ibland under förhören var tvungen att tänka efter hur jag skulle säga på svenska så påstod de att jag pratade långsamt för att jag skulle kunna komma på hur jag skulle konstruera lögnerna. Så sa poliserna."
Narkosläkaren säger att hon kände sig väldigt ensam.
Narkosläkaren berättar att under den veckan hon satt i arresten på polisstationen så var lampan tänd dygnet runt.
- "De kom in och öppnade dörren ideligen på natten, när jag skulle försöka sova."
- "Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr."
Narkosläkaren säger att det var först under häktningsförhandlingen hon fick en sammanhängande bild av vad anklagelserna bestod i. – "Att jag hade begått ett barmhärtighetsmord. Att jag inte hade orkat se den här sjuka lilla flickan, och därför hade jag givit henne en dödlig dos av tiopental. Jag sa att natriumklorid var det enda jag hade sprutat på flickan den sista dagen. Då sa Elisabeth Brandt: »Natriumklorid! Här hör ni hur hon pratar om gift! Hon har använt gift!« Jag försökte säga att natriumklorid inte är något gift men fick höra att jag försökte förklara bort mig. Jag kände att inte ens här förstår de vad jag säger. Finns det ingen som jag kan få prata med som kan någonting? Som är sjukvårdsutbildad på något sätt. Åklagaren påstod att eftersom tiopental inte fanns skrivet i journalen så hade jag gett det. Jag tänkte hela tiden: »Är detta Sverige?«".
Narkosläkaren säger att hon aldrig var rädd trots behandlingen på polisstationen.
– "Jag visste att jag inte hade gjort något, så jag tänkte att på något sätt måste det här lösa sig."
– "Men att man fick behandla en människa så! Det visste jag inte. Då förstår jag hur förfärligt det måste vara när någon annan är fullständigt oskyldig, och kanske inte har en chef, som förstått att det här är något tokigt, och som kan ringa och ordna. Det här var fruktansvärt. Så här får det inte gå till i Sverige."
När narkosläkaren släpptes ur häktet ville hon bara hem. Väl hemma möttes hon emellertid av en uppochnedvänd lägenhet. – "Polisen hade gjort husrannsakan hemma hos mig. När jag kom hem och började titta igenom lägenheten, såg jag att min dator var borta. Och de hade plockat ner alla tavlor och varit och rotat runt bland alla kläder. Veckan innan hade jag fått en del av ett styckat rådjur av mina vänner som jagar, och hade precis stoppat in det i ett litet frysskåp. När jag öppnade frysen såg jag att de hade tagit ut en bit av det frysta rådjuret. De trodde väl att jag hade barn nedfrusna … Överallt, precis överallt, hade de varit. Vad letade de efter? Tiopental?"
Narkosläkaren är kritisk till att rättsläkaren i samtal med polisen gav sig in i resonemanget kring hur intensivvård fungerar, hur journaler förs och indikationer för tiopental. Narkosläkaren anser att såväl rättsläkaren som rättskemisten gick långt utanför sina kompetensområden. Hon säger vidare att det var tur i oturen att hon har jobbat så pass länge och dessutom är forskare och därmed van vid att ifrågasätta, läsa mellan raderna, att leta litteratur och referenser. Narkosläkaren är docent och berättar att hon tidigare haft uppdrag inom forskning och undervisning på Karolinska institutet men inte fått fortsätta med det.
Narkosläkaren säger att hon tänkt mycket på hur det kunde bli så här, varför åklagaren fortsatte att driva processen, trots att egentligen inga nya uppgifter som styrkte hans sak lades fram. Hon säger att hon gått ett steg tillbaka och anser att det bland annat är rättsläkarens tvärsäkerhet och bristande förståelse för till exempel hur intensivvård fungerar och hur man använder tiopental som det bygger på. Narkosläkaren tror att det hela blev en så stor grej när rättsläkaren sedan pratade med rättskemi och med åklagaren.
Den 21 oktober 2011 föll så tingsrättens friande dom. Åtalet ogillades eftersom analysresultaten från RMV inte kunde anses tillräckligt tillförlitliga. Det gick enligt tingsrätten inte att säga hur hög koncentrationen av tiopental var, och det gick heller inte att utesluta att förekomsten av tiopental hos flickan berodde på vården under flickans sista dagar i livet. Dessutom skrev tingsrätten att man inte funnit att narkosläkaren skulle ha gjort något som inte varit medicinskt motiverat.
Det som slår mig allra starkast i den här berättelsen är vad som hände med "oskyldig tills motsatsen bevisats"??
Det andra jag tänker på är att det självklart borde vara poliser med vissa kunskaper som sköter den här typen av mål- Det håller inte att hålla för öronen och vägra lyssna på alla förklaringar, för att sedan dikta ihop sin egen förklaring av vad som hänt- Inte när det handlar om liv och död, brott och straff!
