Jag kommer ihåg när jag gick i skolan och det började dra ihop sig till kvartssamtal, och senare betygssamtal. Jag var alltid väldigt nervös, men hade ändå en spänd förväntan. Man hade väl ett hum om hur det skulle gå, utifrån hur man hade presterat på olika prov, läxförhör och dylikt, men i slutändan var det ju ändå läraren som bestämde...

På högstadiet var det fler än en lärare som först sade att jag skulle få MVG (i naturkunskap och teknik, bland annat), för att sedan sänka betyget, när de fick veta att jag inte hade några planer att läsa Naturvetenskapligt program på gymnasiet, utan istället tänkte läsa Omvårdnadsprogrammet. Det gjorde mig rosenrasande, och som ni märker så blir jag än idag irriterad när jag tänker på det. Deras argument var att på Omvårdnadsprogrammet så hade jag ingen "användning" av ett högre betyg; de ansåg att jag borde läsa natur, bli läkare och "tjäna 40 laxar!" Det gjorde mig bara än mer besluten att det var just omvårdnad jag ville läsa...

På gymnasiet läste jag Omvårdnadsprogrammet vid en liten skola, där bara vårt program fanns. Det hade sina begränsningar, men jag måste säga att skolan var jättebra, och de tänjde verkligen på sina gränser för att alla elever skulle få den undervisning de ville ha och behövde. Jag fick till exempel privatlektioner i franska under ett år, på grund av att jag var den enda eleven på skolan som läste franska! Sedan flyttade tyvärr min lärare, så övriga två år fick jag pendla till den andra gymnasieskolan i sta'n för franskalektionerna, men de ordnade det åt mig, och det ska de ha all credit för!

På gymnasiet hade vi en kurs som handlade om Teknik inom hemsjukvården, och det var inte precis mitt favoritämne (jag skulle skriva en uppsats om spisfläktar eller något annat lika stimulerande). Jag glömmer aldrig när vi skulle ha kursutvärdering, och vår lärare tittar allvarligt på mig och säger att
"Det ser ju inte så bra ut det här. Maritha. Det märks ju att det inte är din starka sida, precis..."
I den stilen gick han på länge och väl, innan jag till sist inte pallade mer, utan sade till honom att
"Oj, det låter ju inte bra, menar du att jag har blivit underkänd på kursen?"
- Det var så jag tolkade honom, när han tassade runt så, och aldrig kom till skott, utan bara pratade om hur illa det såg ut. Då visar det sig att jag har fått VG på kursen i fråga! När mamma sedan kom till honom på kvartssamtal satt han hela tiden och pratade med henne om att han var orolig över mig, för han tyckte att jag hade för höga krav på mig själv och såg alldeles för negativt på tillvaron, och tog det här samtalet som exempel...



När jag sedan kom till högskolan så handlade det mest om att bli godkänd på kurserna, och det var framför allt på de kliniska studierna man ville få de bästa bedömningarna; det var ju de som visade om man verkligen skulle komma att bli en Bra Sjuksköterska. Eftersom jag hade arbetat som undersköterska och skötare inom alla möjliga typer av kommunala verksamheter samt den psykiatriska slutenvården så pratade jag med den kliniska studieplatshandläggaren, som hjälpte mig att få så vitt skilda praktikplatser som var möjligt, så att jag skulle få så stor erfarenhet som var möjligt.

Det är särskilt två av mina handledare som jag minns extra väl; den handledare jag hade vid min första sjukhuspraktik var en äldre, lite barsk dam, som aldrig någonsin gav någon som helst feed back på det jag gjorde, så innan mittbedömningen var jag jättenervös. Jag hade ingen aning alls om vad hon skulle säga, och det kändes som om jag skulle hoppa ut från ett flygplan utan fallskärm. När vi väl satt i bedömningssamtalet (med den kliniska adjunkten) så hade hon bara positiv feed back att säga och det visade sig att hon var mycket nöjd med mina prestationer, men varför kunde hon inte ha sagt det innan? Efter den erfarenheten så ger jag alltid mina studenter regelbunden feed back i det dagliga arbetet, på varje arbetsmoment de utför!

Nästa handledare jag hade är nog egentligen den som har präglat mig mest i min roll som sjuksköterska. Dels för att vi är väldigt lika som personer, och dels för att jag från början kände att hon arbetade på ett sätt som jag kände passade mig, och som jag tog till mig väldigt mycket av. Det var också hon som visade mig exakt hur självständigt, utmanande och roligt sjuksköterskeyrket kan vara. Tack Marie, för all kunskap och alla råd du gav mig vid den viktiga tidpunkten!

När jag sedan hade arbetat några år som sjuksköterska, och skulle ha sina första egna studenter, så var jag nästan lika nervös igen. Skulle jag sätta "rätt" betyg på studenten, och skulle denne bli nöjd med det omdöme jag gav henom, eller skulle hen bli besviken? Skulle den kliniska adjunkten komma med en massa konstiga frågor som jag borde kunna svara på (jag är ju handledare...)?

Med åren och erfarenheten har självförtroendet som handledare växt. Jag tycker att det är roligt att handleda studenter, jag är inte längre nervös över vilken student jag ska få och jag vet att jag är en ganska duktig och omtyckt handledare. Jag är inte heller längre nervös över bedömningssituationen; jag vet vad som krävs och har blivit så bra på att läsa personer att jag (för det mesta) kan se om studenten kommer att kunna växa i sin uppgift, något som de allra flesta kan, med större eller mindre svårigheter. Det är där vi handledare kommer in i bilden, för att hjälpa studenterna att minska dessa svårigheter, något som jag tycker är en fantastiskt rolig uppgift!