Genom mina imponerande 18 år inom sjukvården (ja, jag tycker att 18 år är ganska imponerande, med tanke på att det är mer än halva mitt liv!!) så har jag många gånger sett exempel på makar/makor som har vårdat sina svårt sjuka respektive i hemmet i så många år att de själva är helt utslitna innan de ber om hjälp. Jag kan bara ta min egen farfar (R.I.P) som exempel; farmor hjälpte honom hemma, men när han kom till sjukhus var de minst tre personer som hjälpte honom upp!

Förutom kroppslig skröplighet och stelhet så är det nog många gånger ännu värre när den respektive blir mer och mer dement... På något vis är det många gånger som att det inte vore ett "giltigt" skäl att be om hjälp; så länge de är uppegående och verkar fysiskt vitala så spelar det ingen roll om minnet är obefintligt. Tyvärr har jag märkt, och hört många vittnesmål om att även kommunens personal (såsom biståndshandläggare och andra) också har blivit "lurade" av att personen ifråga ser pigg och vital ut; då tror man att allt fungerar bra, särskilt om makan/maken säger som många av 20-talisterna "Jodå, det går väl bra..." på frågan om hur det går därhemma... Det är då vi som arbetar inom hälso- och sjukvården måste lyssna lite extra; går det verkligen bra, eller är det bara något man säger, för att man inte vill vara till besvär, och inte klaga i "onödan"??

Jag tror dessutom att det för många är förenat med stora skuldkänslor att be om hjälp; man har levt ihop länge, och lovat att älska varandra "i nöd och lust", men måste döden verkligen skilja oss åt innan det känns OK att be om, och ta emot hjälp??? Många gånger tycker jag att det vore bättre att be om hjälp tidigare, så att den tid man har tillsammans blir kvalitetstid, och inte bara hjälp med all ADL; då är risken stor att man tappar bort kärleken bland alla måsten, och dessutom orkar man med största sannolikhet inte med att vårda den tid man har tillsammans, på grund av att båda är trötta, slitna och ledsna...


Tyvärr kommer jag med all sannolikhet själv att gå i samma fälla av duktighet och skuldkänslor som så många andra den dag jag eventuellt hamnar i en liknande situation...