Läser om Annika Marklund (ja, det är Lizas dotter, och dessutom är hon tillsammans med Falköpingsbördige Ronnie Sandahl), som missade sitt cellprov för några år sedan, på grund av att hon var utomlands, och sedan inte tänkte på det. När hon var på sjukhuset i ett annat ärende så uppmärksammades detta, och provet togs. Och visade cellförändringar. Annika kallades för operation, och man gav ett lugnande besked; allt hade gått bra och hon behövde inte oroa sig över detta. Givetvis föll då en tyngd från hennes hjärta; hon lyssnade på doktorn och trodde att det inte längre var någon fara. Tills en sjuksköterska ringde två veckor senare, bad henne att komma in till sjukhuset och ta med sig sina anhöriga! Då förstod Annika (så klart) omedelbart vad det handlade om. Hon tog med sig sin sambo, mamma och styvfar och åkte till sjukhuset. Läkarens besked: "Du har cancer, vi remitterar dig vidare." !!!

Detta påminner om hur oerhört viktigt det är att gå på sina regelbundna cellprovskontroller (livmoderhalscancer märks inte förrän efter 10-20 år, och då kan det vara för sent...)!
Dessutom tycker jag att sjukvårdspersonalen begår två oerhört stora misstag; givetvis är varken Annika eller någon annan dummare att man förstår vad det innebär när man blir inringd till sjukhuset och uppmanas att ta med sig sina anhöriga - Det kan aldrig komma ett positivt besked efter en sådan kallelse... Därför bör man som vårdpersonal redan vid det första besöket att be sina patienter att ta med sina anhöriga till återbesöket, oavsett vilket beskedet kommer att bli, då behöver man inte som patient redan hemma förstå vad det handlar om, och åka till sjukhuset i chock. Misstag nummer två är läkarens bemötande/sätt att ge beskedet. Så här kort, koncist och känslokall får man inte vara när man lämnar ett sådant besked, som vänder upp och ner på en persons (och hennes anhörigas) hela tillvaro! I just detta fall vet vi ju inte exakt vad läkaren sade, detta är vad Annika upplevde och uppfattade att läkaren sade, men det är lika viktigt; vi måste som sjukvårdspersonal tänka oss för lika mycket vad vi säger som hur vi säger det - Det gäller förresten oss alla, hela tiden!



Jag skänker en tanke med mycket styrka och kraft till Annika och hennes närstående, och hoppas att allt kommer att gå bra!