Den sjuksköterska som i januari i år arbetade på SOS alarm, och upprepade gånger gjorde bedömningen att 23-årige Emil Linnell led av panikångest, och inte behövde ambulans åtalas nu för grovt vållande till annans död.

En docent i intensivvård som har granskat fallet konstaterar att sjuksköterskan tidigt fastnar i fel spår, och därför helt missar viktig information, såsom att Emil sedan en vecka haft infektionssymtom med feber, känt sig yr och har svårt att andas, vilket är typiska tecken på begynnande blodförgiftning (sepsis), med blodtrycksfall och därefter septisk chock, vilket är ett mycket allvarligt tillstånd, som kräver snabb behandling.

Trots att Emil förlorade medvetandet flera gånger under samtalet med sjuksköterskan på SOS gjorde denna bedömningen att ingen ambulans behövde skickas, även om flera ambulanser befann sig så nära som 6-9 minuter från Emils lägenhet! Klockan åtta nästa morgon hittade en granne Emil död i sin lägenhet. Dörren stod på vid gavel, och hans mobiltelefon låg en halv meter ifrån honom...

Vid obduktionen konstaterades att Emils mjälte var brusten, och att han hade tre liter blod i bukhålan. Sjuksköterskan, som omedelbart fick sparken från SOS, arbetar nu på en akutmottagning...



Den som arbetar med någon form av telefonrådgivning måste inte bara vara väldigt kunnig, utan även oerhört lyhörd för vad patienten säger, hur han säger det och vad han inte säger.
En del är väldigt vältaliga, och överdriver gärna sina symtom lite extra, för att vara säkra på att få hjälp, och för att de helt enkelt upplever sig vara väldigt sjuka, medan andra är mer lågmälda, och inte gärna klagar i onödan. De har hört att det är mycket att göra i vården, och vill inte störa.

När man står öga mot öga med patienterna är det för det mesta ganska lätt att avgöra vem som är vem, men bara genom ett telefonsamtal, när man kanske dessutom inte alltid ens får prata med patienten själv, utan med en anhörig så är detta inte så lätt, och då vill det till att som sjuksköterska eller annan vårdpersonal inom telefonrådgivningen vara ödmjuk, och inte omedelbart avvisa patienten för att man har skapat sig en viss bild av denne!

Även om Emil hade lidit av panikångest så var ju denna i så fall uppenbarligen så svår att han kände att han inte kunde hantera den, utan var tvungen att ringa efter ambulans - hade han inte haft samma rätt till vård då?
Finns det vissa sjukdomar som är "viktigare" än andra, och vilka är dessa i så fall? Vem bestämmer det?

Fundera över detta ett tag du...