Maritha

Inom infektionssjukvården kan patienternas hälsotillstånd förändras väldigt hastigt; den patient som var till synes pigg och opåverkad kan plötsligt krascha i en septisk chock. Då vill det till att all personal är uppmärksam på de små tecknen som för det allra mesta finns där, om man bara vet vad man ska leta efter.

- Andningsfrekvensen ökar. Normalt andas vi 12-16 andetag/minut. En sjuk person med feber andas fortare än så, det är helt  naturligt, men ju fortare personen andas deto mer på sin vakt bör man vara, och om andningsfrekvensen går över 30 andetag/minut bör man hålla ett extar öga på patienten i fråga.

- Urinproduktionen minskar, för att i värsta fall helt avta. Det kan ju vara svårt att bedöma; en person med hög feber svettas ju mycket, och förlorar vätska den vägen också. Denna vätska är det dock viktigt att kompensera, antingen genom att dricka extra eller med dropp (oftast båda delar). Det första organet som tar skada vid en septisk chock är dock njurarna, så detta är ett väldigt viktigt observandum. Känner man minsta tvekan så är det bättre att sätta en KAD (urinkateter)- då har man ju exakt koll på hur mycket urin njurarna producerar. Börjar de svikta så mäter vi exakt antal ml som produceras/h.

Inte minst viktig i sammanhanget är den egna magkänslan kring patienten; ofta får man en känsla av att "här är det något lurigt- bäst att hålla ett extra öga på honom/henne och ta extra kontroller"- och denna magkänsla ska man lita på, för den stämmer för det allra mesta, även om man inte alltid kan peka ut enskilda faktorer till varför man känner som man gör.

Givetvis kontrolleras även basala mätvärden som blodtryck, puls och SaO2 (syresättning) också, men det allra viktigaste, som man aldrig ska glömma, är att fråga hur patienten mår. Patienten känner ju sig själv bäst, och är själv mest kvalificerad att svara på hur han/hon mår! Observera dock att många är alltför snälla för sitt eget bästa, de vill vara till lags och inte vara till besvär, utan säger att de mår bra om de så är döende, då brukar jag säga till dem att man får må dåligt när man är på sjukhus, och att jag är där för att hjälpa dem att må bättre igen!

På nätterna är vi två sjuksköterskor och en undersköterska som arbetar på infektion, och vi har en läkare som är bakjour i hemmet, som vi kan kontakta vid behov. Detta innebär givetvis att vi som personal på avdelningen har ett väldigt stort ansvar för dessa svårt sjuka patienter, som dels snabbt kan försämras, men som också så väl behöver sin sömn och nattvila. Denna balans är inte alltid så lätt att avväga- man kan som ovan nattsköterska känna att man helst vill springa och ta kontroller på patienterna hela nätterna igenom, men när ska de då få sova, och återhämta sig från sin svåra sjukdom?

Det kan också vara svårt att bedöma när man ska ringa doktorn på natten, och hur mycket ansvar jag själv kan och ska ta (man vill ju inte ringa och väcka doktorn mitt i natten "i onödan"). Nästa bedömning blir då vilken doktor jag ska tillkalla- ska jag ringa vår bakjour, eller är det bättre att söka på medicin- eller kirurgjouren eller narkosläkaren med en gång?

Just pga att det är så oerhört många bedömningar som man står själv med på nätterna så är det extra roligt när överläkaren på morgonen ger en bekräftelse på att man har gjort ett bra jobb och att de bedömningar man har gjort med all sannolikt har räddat patientens liv :)


Att dessa vackra Staphylokocker bär på MRSA och kan orsaka så mycket elände...