Läser idag på Aftonbladet.se om den 45-årige överläkaren från Stockholm som smittat två älskare med HIV, och dessutom haft oskyddat sex med minst ytterligare en man.

Han poserade i läkarkläder och raggade män på nätet.
Innan läkaren hade sex med ett av sina offer ska han ha ljugit och sagt att han var fullt frisk. Trots det förnekar han brottsligt uppsåt. Han hävdar att han fortfarande befann sig i chocktillstånd över att han själv bar på smittan. – Som läkare vet jag precis vad som gäller, men som berörd privatperson blev situationen en annan, säger han i polisförhör.

Utredningen mot läkaren har pågått i två år- under tiden har han arbetat vidare på sjukhuset, där ingen känner till hans hemlighet.
– Brottsrubriceringarna lyder grov misshandel och framkallande av fara för annan, säger kommissarie Bengt Carlsson vid citypolisens våldsrotel i Stockholm. 

Tyvärr är ju detta något som händer med jämna mellanrum, och uppmärksammas, med rätta, i media. Det som gör just det här fallet extra grovt i mina ögon är det faktum att mannen är överläkare, och borde veta precis vilka förhållningsregler som finns för den som är HIV-smittad.

En annan sak jag funderar över är att arbetsgivaren inte fått information om att mannen är föremål för en utredning av det här slaget. Tänker jag ett steg längre så inser jag dock att givetvis kan polisen inte gå till arbetsgivaren och berätta om detta så länge det bara är en misstanke, och mannen i fråga inte är fälld för något brott; man ska ju betraktas som oskyldig tills motsatsen bevistas.
Det jag däremot tycker är väldigt underligt är hur utredningen av ett fall av så här känslig natur ska behöva dra ut så på tiden- två år är oacceptabelt i dessa fall!