Ikväll var det första gången på italienskakursen. Många av våra gamla kurskamrater hade hoppat av, pga att det nu blir den tredje läraren vi har på tre terminer. Vi var i alla fall fyra tappra själar kvar från "den gamla" klassen, och tre nya deltagare. Det blir alltså en lagom liten grupp, där man förhoppningvis får lära sig mycket.

Tyvärr fick jag väl inte det bästa intrycket av två av de nya kurskamraterna; de hade läst på annan ort tidigare, och där använt en annan kursbok, som Medborgarskolan här i Skövde bestämt sig för att inte använda, eftersom de helt enkelt tyckte att den boken är sämre. Givetvis blev det en massa tjafs kring detta; de två "nykomlingarna" försökte påskina att de kunde så mycket mer än vi för att de minsann nästan var klara med sin bok, och att våra kunskaper var mindre värda för att vi inte har följt boken så slaviskt, utan våra lärare (som båda bott länge i italien) istället lade tonvikten på att vi ska klara oss i italien; kunna prata vardaglig italienska och förstå vad italienarna säger. Vi var ganska nöjda när vi sedan jämförde böckerna, och konstaterade att vi faktiskt hade kommit mycket längre än dem; vår bok verkade täcka in de två första böckerna i deras kurs..:D
Att vi dessutom pratade mycket bättre än dem gjorde inte skadeglädjen mindre!

Vår nya lärare är en italiensk tjej som har hamnat i Sverige för kärlekens skull. hon verkade jätterar, men har inte undervisat tidigare, och var så klart jättenervös. Hon trodde dessutom att vi skämtade när vi sade att vi vill ha läxor :) Vi var dock fullt allvarliga, av någon konstig anledning blir man mer fokuserad av att ha en viss press på sig...