Som vårdpersonal träffar man oändligt mycket olika människor, och det är det som är en stor del av charmen med yrket. De allra flesta är positiva och tacksamma, även om man inte alltid träffas under speciellt roliga omständigheter. Emellanåt händer det dock att man träffar en människa som bevakar varje steg man tar, varje åtgärd man gör, och låter en veta att man inte är vatten värd. En sådan människa hade jag den mycket tveksamma "äran" att möta i helgen. Till sist (efter dryga åtta timmars misstänkliggörande) orkade jag inte mer, utan talade om för människan i fråga att "Vi är inte här för att vara elaka, utan vi gör vad vi kan för att hjälpa XXX". Jag lät inte det minsta upprörd, utan var helt lugn och sansad när jag sade detta till människan i fråga.
Efter detta var hon något mer sammarbetsvillig mot just mig och min kollega, men jag fick senare höra att hon systematiskt hoppat på varenda en av dag- och kvällspersonalen också. Jag kan inte låta bli att undra vad sådant handlar om? Givetvis är människan i fråga orolig för sin anhörig, som är svårt sjuk, men borde man då inte göra vad man kan för att underlätta för dem som gör allt som står i deras makt för att hjälpa henne, och inte systematiskt motarbeta dem?
Vi kom efter mycket funderande fram till att det nog var personen i frågas personlighet, helt enkelt..:(

Nu till min fråga: Ska man behöva ta vad som helst bara för att man arbetar med människor? Är det meningen att vi ska vara någon form av mänskliga latriner, över vilka man bara kan ösa sin egen skit och ångest?
Personligen tycker jag inte det. Vi är också människor med känslor, och ibland kan de man stöter på inom sin yrkesutövning behöva påminnas om det. De allra flesta inser då att de har uppfört sig illa, får dåligt samvete och ber om ursäkt.