Ikväll hade vi etikseminarium i kriminologikursen. Vi har ju idag mycket kunskaper och möjligheter, och då medföljer även många svåra etiska bedömningar. Vi fick en artikel att utgå från, som handlade om en amerikansk man som dödat 10 personer. När man fått en misstanke om vem gärningsmannen var så plockade man fram hans dotters fem år gamla cellprov, gjorde DNA-analys på det och kunde på så vis bevisa att det var en nära släkting till henne som begått morden. Detta förfaringssätt tycker jag är väldigt etiskt tveksamt; dottern var inte själv misstänkt för något brott och hennes cellprov var taget för en hälsoundersökning, inte för någon brottsutredning.

Ska man göra allt bara för att man kan? Är inte individens personliga integritet värd någonting?

Sedan diskuterade vi kring olika typer av DNA-banker. Idag får man endast ta DNA-prov på någon som är skäligen misstänkt för ett brott som kan ge fängelse. Provet får sedan endast sparas om personen ifråga blir dömd. Provet spraras sedan så länge som personen är med i brottsregistret, när h*n stryks där kasseras även DNA-provet.
Det pågår ju en del diskussioner och funderingar kring huruvida man borde bygga upp en DNA-bank som innefattar alla svenska medborgare, och jag är faktiskt inte emot det förslaget. Då vet alla om att man finns med i registren och det behöver inte uppstå en massa tvivelaktiga situationer som den jag beskriver ovan.

Detta är inga lätta frågor, och det finns både för- och nackdelar i det mesta.
Vad tycker du om exemplen ovan, och vilka andra frågeställningar väcker de i dig?