Det är inte så lätt att träffa någon när man har kommit upp lite i åren, så att man befinner sig runt de 30 eller däröver.
Inte blir det heller bättre av att självförtroendet ofta har fått sig en törn eller två genom åren, och numera inte precis befinner sig på topp. Dessutom så befinner vi ju oss i en ålder då många de facto redan har träffat sin livskamrat och eventuellt även fått barn med denne. Att många i vänskapskretsen hör till de sistnämnda, och inte precis prioriterar att springa med sina singelkompisar på krogen underlättar inte heller; hur kul är det att gå ut på krogen ensam?

Vad ska då singlar i 30-årsåldern göra för att träffa en partner?

Jag tror på de gamla klassikerna; att gå en kvällskurs eller skaffa något annat socialt fritidsintresse. Gärna då något som kan tilltala båda könen, så att man inte hamnar på en kurs som enbart består av deltagare av samma kön som en själv; går man på en vävkurs så kan man kanske inte räkna med att det dyker upp så många män...
Fördelen med att träffa någon på en kurs är ju att man redan från början har åtminstone ett gemensamt intresse.

Annars är ju alltid 2000-talets version av kontaktannonsen ett bra alternativ; nätdejting!
Det finns en hel uppsjö av olika nätdejtingsidor därute; det är bara att ge sig ut och registrera sig, gärna på flera samtidigt!
Det jag har lärt mig på senare tid är att det finns en stor skillnad mellan olika nätdejtingsidor: Antingen är de gratis eller så måste man betala för dem. Spontant väljer man ju då givetvis att registrera sig på en eller flera gratissajter, varför betala för att träffa en partner?! Tänk steget längre; genom att betala de där hundralapparna det kostar per månad att registrera sig på en nätdejtingsida där man måste betala för att bli medlem så är du garanterad att majoriteten av de du råkar på är seriösa; vem betalar för att bara snacka skit och vara vulgär mot främlingar? Jag tror att det främst är gratissajterna som lockar till sig de oseriösa personerna.
Det finns givetvis både för- och nackdelar att träffas via internet, men jag tror ändå på det stora hela att fördelarna överväger; man kan lära känna varandra så väl innan man ens behöver träffas irl.

En sak som jag dock tror är oerhört viktig när man ger sig ut och dejtar/flörtar är att man inte får ta det för seriöst i början! Man kan/får inte se varje person man pratar med som en potentiell livskamrat, utan se det hela lite med glimten i ögat, som en kul grej, en erfarenhet. Om man inte träffar en kärlekspartner så kanske man i alla fall har fått en kompis på kuppen, eller en rolig upplevelse, om inte annat?

Så kom igen nu, alla singlar där ute; ta tag i saken och börja flörta lite mer i vardagen, vem vet vart det kan leda..?

(Ett stort lycka till vill jag rikta till min kompis, som idag ska träffa sin nätflört för första gången!)

PS: Jag hade ju turen att träffa min livskamrat i ganska ung ålder (22), det var på krogen, eller rättare sagt på svartklubben där vi båda hamnade på efterfest..;)