Hade förra natten en mycket intressant diskussion med min kollega.
Vi kom att prata om det faktum att livet har sina toppar och dalar, och att det hör livet till att inte alltid må så rosenskimrande bra.

Vi har båda lagt märke till att många ungdomar idag verkar ha en lite skev bild av verkligheten; de tror att man alltid ska må bra, och att livet alltid ska vara på topp. Man ska ha många bollar i luften, och fladdra från en sak till nästa, utan att någonsin riktigt stanna upp och bara vara. Om man inte mår så bra under en period så är det något sjukligt, som ska medicineras bort.
Det verkar också vara förhållandevis vanligt med mindre grupperingar, och där man istället nästan frossar i hur dåligt man mår; det blir något av en tävling om vem som har ätit mest olika sorters antidepressiva mediciner (som inte har hjälpt), och vem som är mest självdestruktiv. Dessa ungdomar triggar nästan igång en negativ spiral hos varandra, som får dem att må än sämre än de gjorde från början.

Man måste tillåta sig att få vara ledsen och må dåligt, men samtidigt så måste man vara lite hård mot sig själv, och säga stopp, för det kan vara nog så lätt att fastna i ett ältande av de negativa känslorna, och då blir det en stor negativ spiral.

Jag tror att det är oerhört viktigt att man inser att alla känslor hör livet till; sorg, glädje, ilska och alla andra känslor däremellan, och man måste få känna dem och visa dem, utan att det ska betraktas som något sjukligt!
Kom ihåg att det är först i kontrast till sorgen och olyckan som vi till fullo kan uppskatta lyckan och glädjen!

OBS: Detta inlägg gäller endast livets normala känslovågor, som jag anser att man behöver ta sig igenom utan en massa psykofarmaka. Man måste få må dåligt ibland, utan att det ska patologiseras!
En helt annan sak är sjukdomar, såsom exempelvis depression eller ångestsyndrom; då är jag givetvis inte emot medicinering!

Samma sak gäller även sömn; det är normalt att sova dåligt i perioder! Många ungdomar idag verkar äta/vilja äta sömntabletter så fort de sover sämre en period. Detta trots att de många gånger vet mer än väl vad sömnproblemen beror på, trots att de har andra problem de ligger och funderar över och därför inte kan sova.
Varför inte ta itu med de problem som gör att du sover dåligt?
Sedan, samma som innan: acceptera att det är fullt normalt att inte kunna sova i perioder!

080827 Tillägg: Vad jag försöker säga är att alla känslor är normala, och att det också är normalt att någon gång känna att man inte själv kan hantera sina känslor, utan behöver professionell hjälp.
Här har familjen en stor del; genom att visa sina barn hela känslospektrat så lär de sig att inga känslor är farliga eller förbjudna, utan att alla känslor hör livet till, och att det också är tillåtet att visa dem, även när man inte är rosenskimrande glad.
Om det inte vore så "onormalt" att må psykiskt dåligt, utan kunde ses som en del av livet, så vore det lättare även för de som kanske inte egentligen har en psykisk sjukdom, utan bara är lite "tilltufsade av livet" att få hjälp, och därmed lära sig att hantera sina känslor och problem tidigare, innan det behöver gå längre än nödvändigt! Man ska inte behöva känna sig tvungen att skära sig el.dyl för att få hjälp! Det ska räcka med att man har känslan av att "jag klarar inte av att själv hantera de känslor jag har", och man ska då kunna få hjälp att bena upp det hela, utan att för den sakens skull "stämplas" som psykiskt sjuk!
Jag tror att vi alla någon gång hamnar i svackor som vi skulle behöva hjälp att hantera, men de allra flesta drar sig från att söka hjälp, för "jag är ju inte galen!". Här har media en oerhört stor roll, när de målar upp bilder som att alla som är psykiskt sjuka är potentiella mördare osv!