Jag får ofta påpekat för mig att jag går väldigt fort och målmedvetet.
Det är ju bra vid de tillfällen då man verkligen har bråttom, men kanske en aning onödigt när man snarare har gott om tid, eller om man bara går på sta'n och tittar...
Jag blir också oerhört stressad och irriterad när andra personer går långsamt, eller är allmänt långsamma i tal och rörelser.
Jag ser promenaden som ett transportsätt, ett sätt att ta sig från punkt A till B, och då ser jag ingen anledning att masa sig fram!
Jag antar att det handlar om en omedveten inre stress, som bland annat tar sig detta uttryck, sannolikt inte så hälsosamt i längden...