Helgen har innehållit en massa jobb, har inte hunnit med något annat.
Söndagskvällen var OK; trots att vi hade tre överbeläggningar så var ingen patient riktigt dålig, så allt var ändå under kontroll. En av personalen var sjuk, men det hade ordnat sig; en annan kunde byta pass och jobba istället.

När jag kom till jobbet på söndag morgon så var ytterligare en personal sjuk, och då gick det bara inte att hitta någon som kunde komma in och jobba, så det hela slutade med att jag fick jobba kvar, ett arbetspass mellan kl: 07:00- 22:00 är ganska mastigt...
Hur som helst, dagen var lugn och vi hade det bra.

På kvällen däremot, så snurrade allt till; vi var tvungna att bereda plats för ytterligare en överbeläggning, så vi fick flytta patienter mellan rummen. Som tur var så hade vi redan en nödplan, så vi hade i alla fall två patienter som kunde dela rum. När vi precis hade tagit emot den nya patienten och han hade funnit sig tillrätta på sitt rum så blev en av de "gamla" patienterna, som har varit inlagd länge hos oss, dålig, så vi var tvungna att hålla på och arbeta med honom resten av kvällen. Läkemedel och antibiotika fick delas ut i förbifarten, medan min oerhört pålitliga undersköterska hade uppsikt över den dåliga patienten.

I de lägena är det skönt när man samarbetar med en van, duktig och pålitlig undersköterska, som man kan lita på till 110% att hon håller koll på de viktiga sakerna!

Som tur var så hade de läkemedel jag gav patienten effekt, och han mådde mycket bättre när jag gick hem på kvällen. Annars är det svårt att lämna jobbet på sjukhuset; man går gärna och funderar över hur det har gått för patienten...

Detta är ett talande exepel på hur snabbt arbetsklimatet kan växla; från att ha varit lugnt och behagligt till att vara väldigt akut, och mycket att göra. Men det är det som är en del av charmen med jobbet, att det aldrig blir långtråkigt!

Dessutom så berättade vaktmästaren att det skett mycket skadegörelse på sjukhusområdet på söndagen; värst var att ca 20 bilar haft inbrott och blivit sönderslagna; man kan aldrig känna sig säker!