Har precis läst ut boken Livstid av Liza Marklund. Boken fortsätter exakt där Nobels testamente slutade; Annika och barnen sitter i taxin på väg bort från sitt brinnande hus. På det sättet kastas man direkt in i handlingen, och den fortsätter i ett rasande tempo.

Jag gillar Liza Marklunds böcker; hon skriver på ett sätt som gör att man sitter som klistrad framför hennes böcker, och inte kan lägga dem ifrån sig innan man läst färdigt. Livstid är inget undantag.

Jag gillar dessutom att Annika Bengtzon inte är så där kaxigt självsäker som många andra huvudpersoner i olika bokserier; tvärtom så känns det som om hon ständigt balanserar på gränsen till ett sammanbrott. Det som håller ihop henne är barnen, och känslan av att hon måste hålla ihop för deras skull, för att ge dem trygghet när allt rasar samman...

Rekommenderas starkt!