Maritha

Sjukdomsinformation om extended Spectrum Beta-Lactamase (ESBL)

Annan benämning: Tarmbakterier som bildar "Extended Spectrum Beta-Lactamase".

Gramnegativa tarmbakterier som producerar ESBL är ett växande antibiotikaresistensproblem inom främst sjukvården men även inom andra vårdformer som t.ex. äldreboenden. Patienter som är infekterade med dessa bakterier riskerar att svara dåligt vid behandling med många viktiga betalaktamantibiotika, till vilka bl.a. penicillinerna och cefalosporinerna hör.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Betalaktamas är ett enzym, välkänt sedan länge, som bryter ner många betalaktamantibiotika. Betalaktamaser med utvidgat spektrum, så kallade ESBL (Extended Spectrum Beta-Lactamases), är enzymer som medför resistens både mot de traditionellt betalaktamasresistenta penicillinerna men också mot de flesta betalaktamasresistenta cefalosporinerna. Många olika ESBL-enzymer har kunnat identifieras. ESBL är ofta lokaliserade på s.k. plasmider, vilka kan överföras mellan olika släkten av gramnegativa bakterier (s.k. smittsam resistens).

ESBL påvisade först hos bakterien Escherichia coli men enzymerna har sedan kunnat påvisas hos många andra gramnegativa tarmbakterier, främst inom släktena Klebsiella och Enterobacter men även hos Proteus och Pseudomonas.

Idag finns det endast en grupp av betalaktamantibiotika (gruppen karbapenemer) som ESBL-bildande bakterier fortfarande är känsliga för. En karbapenem har ibland varit det enda antibiotikabehandlingsalternativet.

Det finns ett tydligt samband mellan ett högt antibiotikatryck, framför allt hög användning av cefalosporiner med brett spektrum, och utvecklingen/spridningen av ESBL-resistens. Patienter med kvarsittande urinkateter (KAD) är överrepresenterade i flertalet ESBL-studier.

Spridningsvägarna för ESBL-bildande bakterier skiljer sig på intet sätt från spridningen av andra tarmbakterier. Det handlar främst om kontakt - främst indirekt, t.ex. via en vårdpersonals händer. Vid bristande följsamhet av basala hygienrutiner kan förorenade händer och kläder föra smittan från en patient till nästa. Direkt smitta mellan patienter kan också förekomma. Dåligt rengjord sanitär utrustning/instrument, undermålig städning, överbeläggningar etc. bidrar till smittspridningen.

Bakteriestammar som bär på ESBL är mycket vanliga utomlands, i många länder mycket vanligare än i Sverige. Under senare år har flera rapporter om sjukhusutbrott rapporterats (s.k. nosokomiala utbrott), t.ex. från brännskadeavdelningar, rehabiliteringsavdelningar, urologiska avdelningar och nyföddhetsavdelningar.

Allmänt förebyggande åtgärder

Noggranna hygienrutiner skall tillämpas i alla vårdsituationer och i alla vårdmiljöer. Patienter som är bärare av, eller som kan misstänkas vara ESBL-bärare bör vårdas på enkelrum.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Infektion med ESBL-bildande bakterier anmäles enligt smittskyddslagen till smittskyddsläkaren i landstinget och Smittskyddsinstitutet (SMI) endast via det mikrobiologiska laboratoriet - någon klinisk anmälan är ej nödvändig. All handläggning och utredning av patienter med ESBL-bildande bakterier bör ske i samråd med vårdhygienisk expertis

Kommentarer

Sedan början av år 2005 har man vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala haft en spridning inom sjukhusmiljön av främst en klon av Klebsiella pneumoniae. Det är många olika kliniker som har drabbats och en väsentlig orsak till smittspridningen anses har varit en bristande följsamhet till anbefallda hygienrutiner.



Då kan man ju undra när vårdpersonalen ska lära sig att tillämpa de basala hygienrutinerna?!
Hur många olika multiresistena bakterier ska vara tvungna att spridas för att personalen ska inse att de har del i det?
Hur många patienter ska behöva bli bärare för livet (av MRSA)?