I mitt yrke ingår att möta många olika människor; jag skulle vilja säga att mötet och det mellanmänskliga samspelet är själva  essensen i mitt yrke.

Jag hör med jämna mellanrum sjukvårdspersonal säga "Vi har så korta vårdtider, så vi hinner inte lära känna patienterna". Den som säger detta kan jobba på akuten och träffa patienten i några timmar, på MAVA och träffa patienten något dygn, hos oss eller på en annan avdelning och träffa patienten i några dagar upp till någon/några veckor eller på ett korttidsboende och träffa patienten i flera veckor eller månader.
Alla tycker de dock att tiden är för kort, att de inte hinner lära känna patienten.

På senare år så har jag alltmer insett mötets betydelse i vår yrkesutövning.
Ett möte kan gå till på så många olika sätt; Hur möter du patienter eller andra människor i din omgivning?

Vad är det då som gör att man lär känna en person?
Är det den sammanlagda tiden man spenderar tillsammans?
Jag tycker/tror inte att det är så enkelt, även om tiden kan vara en bidragande faktor. 
Jag tror att tiden man spenderar tillsammans kan vara väldigt kort, men att man ändå kan lära känna varandra oerhört väl. Omvänt så kan man spendera väldigt mycket tid tillsammans men ändå inte alls egentligen känna varandra.

Min åsikt/erfarenhet är att när en person uppsöker sjukhus så är det pga att h*n inte mår bra.
När man inte mår bra så befinner man sig i en utsatt situation, oavsett vad orsaken är till illabefinnandet.
Som sjukvårdpersonal har man i sitt yrkesutövande två val; antingen skärmar man sig från patienten, och tänker tekniskt, i facktermer och höjer sig på så sätt över patienten. På så sätt lär man inte känna någon.

Det andra alternativet man har är att se patienten som en människa, som befinner sig i en situation som (för de allra flesta) är obekant och skrämmande, och dessutom plågas av någon form av symtom (orsaken till att h*n är inlagd på sjukhus). Det är då lätt att låta patienten se denna människosyn, förstå att man kan se det svåra i situationen, förklara och berätta vad som kommer att hända; behandling, prover osv.
Detta öppnar många gånger upp diskussionen, och visar patienten att det är tillåtet att ställa frågor, och att visa att man inte har föstått allt som sagts.
På detta sätt är det lätt att gå vidare, och fråga patienten om saker som rör dennes yrke/familj/intressen.
Det påminner patienten om vart h*n har sin identitet, vad h*n är bra på. Som patient är man så oerhört liten och sårbar, så man behöver påminnas om det också, ibland.

Ta tillvara alla de små vardagliga situationerna, småprata lite med patienten när du går in med tabletter eller sätter ett dropp.

På detta sätt tror jag att man relativt snabbt kan lära känna en persons innersta väsen, även om man inte har träffat hans/hennes familj, inte vet om h*n har husdjur osv så har man gått in och mött personen på djupet i en utsatt och svår situation, och då tror jag att man har fått möta en annan, djupare del av personligheten, som h*n kanske inte ens själv har mött tidigare i sitt liv.

Jag menar inte med detta att man ska vara alltför nära patienten, eller bli god vän med denne, men att man inte ska glömma att det är en människa man har att göra med, och inte en särskilt varelse; "Patienten".
Jag menar inte heller att man alltid ska gå in i djupa möten, för att lära känna varje patients innersta väsen; det blir ganska ohållbart, men se varje patient som en unik individ, och se varje möte som ett tillfälle att lära dig någonting om andra människor.

Till sist: Kom ihåg att det inte är meningen att du ska lära känna dina patienter såsom du känner dina vänner eller din familj. Du ska lära känna dina patienter på ett sätt så att du kan ge dem den vård de behöver, på ett bra sätt!

         




Vilken typ av möten har Du i ditt yrkesliv eller i din vardag?