Jag går runt och inser att jag tycker att det känns riktigt skönt att hösten är här; längtar efter alla fina färger!
Denna sommar har ju inte varit mycket att hänga i granen, så det känns lika bra att slippa gå och hoppas att "imorgon kanske det blir sol".

På sommaren finns alltid pressen att göra så mycket saker, och man ska visa upp sig i all sin bleka prakt. Eftersom jag tillhör dem som i princip saknar pigment så blir det inte heller bättre ju längre sommaren går, tvärtom; andra blir bruna som pepparkakor medan jag behåller min gräddvita hudton.
Dessutom så har jag inte ro att sola; jag blir rastlös till tusen, och får dessutom ont i hela kroppen.
På sommaren har man ständigt dåligt samvete om man inte är ute och hittar på saker och ting.

På hösten får man vara inne utan att ha dåligt samvete. Man kan läsa en god bok eller se på film utan att behöva tänka "Jag borde vara ute och hitta på någonting".
Man kan gå runt och bara vara, utan att behöva känna att man borde göra någonting annat; någonting mer.

Nu låter det som om jag inte alls gillar sommaren, men det stämmer inte. Jag älskar värmen och ljuset!
Jag har dock insett alltmer de senaste åren hur mycket jag värdesätter vårt klimat, och våra årstider här i Sverige.
De ger en variation i tillvaron, och jag skulle inte vilja vara utan någon av dem, trots att jag kan svära över kylan ibland!