Leva, älska, le - Min resa genom sorgen
Kategori: Biografi
Författare: Monika Nyström.
ISBN: 978-91-978517-8-7.
ISBN: 978-91-978517-8-7.
Leva, älska, le inleds med det SMS som Monika Nyström skickade till alla vänner, kollegor, grannar och familjemedlemmar som hon hade nummer till, när hennes man Tomi hade gått bort, i hennes armar, i gryningen på deras sjunde bröllopsdag.
Resten av boken är skriven i dagboksform, och börjar nästan ett år senare. Nyström skriver om sin saknad och känslorna i vardagen, men framför allt om hur hon gör för att gå vidare i sitt liv, och för att hjälpa barnen att leva vidare trots att deras älskade pappa inte längre är i livet.
Monika och Tomi var båda pedagoger, och det gjorde att de båda, tillsammans, hade verktygen att hjälpa sina barn och sig själva genom den absolut svåraste tiden i livet. Detta är verktyg som långt ifrån alla har tillgång till, men här kan även andra få en "handbok" med tips om hur man kan hjälpa barn genom svåra tider och sorg. Mot slutet tar hon även med barnens egna synpunkter på hur föräldrarna hanterat Tomis sjukdom och bortgång, och det är fantastiskt värdefullt.
Jag tycker emellanåt att boken är en aning distanserad, som att Nyström har satt sig lite utanför berättelsen och istället fokuserar just på pedagogiken. Jag hade föredragit att hon använt mer namn och lite mindre "min man" eller "våra barn"; det hade gjort berättelsen mer personlig och ännu mer gripande.
Resten av boken är skriven i dagboksform, och börjar nästan ett år senare. Nyström skriver om sin saknad och känslorna i vardagen, men framför allt om hur hon gör för att gå vidare i sitt liv, och för att hjälpa barnen att leva vidare trots att deras älskade pappa inte längre är i livet.
Monika och Tomi var båda pedagoger, och det gjorde att de båda, tillsammans, hade verktygen att hjälpa sina barn och sig själva genom den absolut svåraste tiden i livet. Detta är verktyg som långt ifrån alla har tillgång till, men här kan även andra få en "handbok" med tips om hur man kan hjälpa barn genom svåra tider och sorg. Mot slutet tar hon även med barnens egna synpunkter på hur föräldrarna hanterat Tomis sjukdom och bortgång, och det är fantastiskt värdefullt.
Jag tycker emellanåt att boken är en aning distanserad, som att Nyström har satt sig lite utanför berättelsen och istället fokuserar just på pedagogiken. Jag hade föredragit att hon använt mer namn och lite mindre "min man" eller "våra barn"; det hade gjort berättelsen mer personlig och ännu mer gripande.
