Monster och Det kusliga
Kategori: Gotiska berättelser och annan fasaväckande litteratur
Här kommer ett riktigt mastodontinlägg om monster, vad det är som gör att någonting upplevs kusligt och exempel på detta :)
Freud menar att det kusliga, eller der unheimlich, är det som borde ha förblivit fördolt, en hemlighet, men som har dragits fram i ljuset och framträtt. Detta kan också tolkas som att det kusliga är något välbekant och vanligt, men som är förvridet på något sätt, så att det välbekanta får en ovan touch, man får känslan att det är ”något som inte stämmer” med det vanliga, välbekanta… Till en viss del bidrar även den intellektuella osäkerheten kring huruvida någon/-ting är levande eller ”bara” en docka/maskin; det skapar goda förutsättningar för att väcka kusliga känslor då det råder osäkerhet kring huruvida någon/-ting är vid liv eller livlöst samt när det livlösa i alltför hög grad liknar det levande.
En annan företeelse som bidrar till den kusliga känslan är upprepningar av olika slag, framför allt i kombination med olika former av hjälplöshet. Ett exempel på detta är när man befinner sig ute i skogen, och överaskas av dimma; man anstränger sig till det yttersta för att hitta tillbaks till den kända stigen, men trots detta finner man sig gång på gång tillbaks på samma plats; vid samma sten, träd eller dylikt…
Många människor upplever dessutom allt som har med döden, spöken och de odöda som mycket kusligt. Logiskt vet vi att alla måste dö, men det är helt omöjligt för oss att föreställa oss vår egen död, och vårt eget ”icke-varande”. Än idag menar många religioner att livet fortsätter bortom döden, exempelvis i form av reinkarnation eller någon form av ”andeliv”, och det finns många som påstår sig kunna kommunicera med andar.
Även faran spelar stor roll för upplevelsen av det kusliga; till exempel upplevs tystnaden, ensamheten och mörkret avsevärt kusligare än sorlet, sällskapet och det upplysta.
När vi nu har benat ut vad som gör en företeelse eller person kuslig så kan vi ställa oss frågan vad som egentligen kännetecknar en skräckhistoria (horror-)? Vad är det som skiljer en skräckhistoria från en deckare eller en fantasyroman? Ofta kan en berättelses genre identifieras utifrån vilka figurer som förekommer i den. En typisk skräckhistoria innehåller hjältar och hjältinnor, något som dock inte är särskilt unikt för just skräck, utan kan ses både i deckare och andra romaner.
Det som är unikt för en skräckhistoria är att den innehåller monster, det vill säga varelser som vetenskapen förnekar; såsom vampyrer, varulvar, King Kong och många andra. En skräckhistoria namnges också ofta från det monster den innehåller. Genom denna definition är Psyko och andra liknande berättelser inte skräckhistorier, eftersom dess huvudpersoner är psykotiska, något som inte förnekas av vetenskapen. Den typ av psykotiska mördare vi råkar på i skräcklitteraturen liknar dock inte de psykotiska människor vi råkar på i det verkliga livet; deras karaktärer och sjukdom har drivits till sin spets på ett sätt som vi inte stöter på i verkligheten, och därför räknas dessa berättelser trots allt som skräcklitteratur. Med detta är dock inte sagt att alla berättelser som innehåller monster är skräckhistorier; exempelvis Star Wars innehåller varelser som kan definieras som monster, men är knappast någon skräckhistoria. Vad som skiljer science fiction från skräckhistorier är hur vi känslomässigt reagerar på monstren, våra känslomässiga reaktioner speglar de reaktioner huvudpersonerna i berättelsen uppvisar inför monstret; vi blir skrämda av monstren i skräckhistorier, medan vi inte ser exempelvis Chewbacca i Star Wars som skrämmande.
Mr Hyde är en förkroppsligad utkristallisering av de sidor hos sig själv som Dr Jekyll inte vill kännas vid, utan försöker tränga undan. Han delar upp sitt Jag i två; Dr Jekyll, som är en god och arbetsam man, och som aldrig skulle komma på tanken att skada eller brusa upp mot någon annan, och mr Hyde, som personifierar alla de sidor som Jekyll försöker tränga undan; han tänker bara på sig själv, gör bara sådant som kan medföra fördelar för honom själv och brusar ofta upp mot andra – Han skadar till och med en liten flicka, och dödar en äldre gentleman! Hyde ser egentligen helt normal ut, men alla hans negativa och otrevliga egenskaper gör att den som möter honom får en känsla av att han är vanskapt på något sätt; han utstrålar en sådan ondska att alla som möter honom blir illa till mods och aldrig vill se honom igen. Det enda avvikande med Hydes utséende är egentligen att han är väldigt kort, vilket beror på att Jekylls negativa sidor under så många år har blivit förträngda, och därför inte har utvecklats på samma sätt som hans ”riktiga”, sammansatta Jag.
Frankenstein har ett stort intresse för naturvetenskap, främst alkemi och livets källa, och det är med en brinnande iver han i hemlighet tar sig an den stora uppgiften att återskapa det liv som flytt. När han lyckas drabbas han dock av den största fasa och ånger; han inser att han har skapat ett monster, en onaturlig varelse vars existens aldrig var menad. I panik flyr han från sin skapelse, som från detta ögonblick förgäves söker efter kärlek och vänskap. När Frankenstein vägrar att hjälpa honom att få detta blir han rosenrasande, och beslutar sig för att göra sin skapares liv till en mardröm...
Frankensteins skapelse ser ut som ett monster; han är onormalt stor och har förvanskade proportioner, och dessutom bär hans hudkostym spår av att ha varit död, och ser närmast mumifierad ut. Det är dock först när han inser att han alltid kommer att vara utstött och fruktad av människan som han faktiskt blir ett monster, och beter sig som ett sådant. Han skyr inga medel för att hämnas på sin skapare, och göra dennes liv lika fruktansvärt och sorgligt som hans eget är.
Vikarien är en helt annan typ av monster; hon beter sig som en helt vanlig skollärarinna, och ser ut som en sådan också, tills man tittar lite noggrannare… Till att börja med så saknar hon ett finger på vänster hand, men det är väl inget onormalt med det; många helt vanliga människor har av olika anledningar förlorat ett finger. När hon böjer sig fram så kan man också se att hon inte har några öron, och om man petar på henne så känns hon inte som en vanlig människa, hon känns liksom… stum, konstgjord. När huvudpersonens gamla klasskamrat hör av sig efter många år, och berättar detta så föds en nyfikenhet inom honom; är det verkligen möjligt att det mitt ibland oss finns ett antal vikarier, som smiter in genom glipor i verkligheten och tar sin plats här, som om allt vore som det ska, som om allt vore normalt…?
Klasskamraten har kommit fram till att inte alla vikarier har så tydliga ofullkomligheter eller brister som skollärarinnan, men att det alltid är påtagligt; man kan kännas att något saknas hos vikarierna, något som borde ha funnits där, men som inte går att precisera. Huvudpersonen blir dock alltmer frågande när hans gamla klasskamrat berättar att när skollärarinnan dog så förintades hon inte, hon bytte bara form, och flyttade in i musiken istället, i ett tomrum som fanns i en gammal favoritlåt… Vad är verklighet och vad är resultatet av den gamle klasskamratens mångåriga psykiska sjukdom??? Kan han lita på sina egna sinnen; på vad han själv kan se och höra, och vilka är egentligen vikarier här i världen?
Barker’s Mahogany är en äldre herre i illasittande kostym och brun slips samt manschettknappar i silver och med olja i håret och rakvatten på kinderna. Dagtid verkar han vara en helt normal man, men på nätterna går han till sitt ”arbete”, vilket innebär att mörda och tömma människor på blod, samt rycka bort allt deras kroppshår.
Mahogany trivs bäst i mörkret, och gillar tanken på att inte vara en i mängden; att vara utvald för något speciellt. Eftersom han börjar bli till åren kommen så börjar han dock fundera över om det är dags att lära upp en yngre efterföljare; han har ju så mycket kunskap i ämnet, som inte får gå till spillo!
En kväll råkar Kaufman stiga på fel tåg, och han märker det inte förrän han inser att något fruktansvärt har hänt i vagnen intill; han har stigit på The Midnight Meat Train, och från och med nu kommer hans liv aldrig att vara sig likt igen…
När Nathanael var barn fick han höra berättelsen om Sandmannen, en hemsk varelse som kastade sand i barnens ögon, så att de föll ut. Nathanael blev med tiden helt övertygad om att Sandmannen i själva verket är Copelius, en bekant till familjen. När Nathanael sedan i vuxen ålder träffar barometer- och glasögonförsäljaren Coppola, så får han för sig att denne man i själva verket är en reinkarnation av Copelius, och därmed Sandmannen… Coppola lyckas dock lugna Nathanael, och säljer en liten kikare till honom, en kikare med vilken han sedan kommer att sitta i timmar och titta på den vackra Olimpia, som bor mitt emot hans egen lägenhet, men som han aldrig har träffat öga mot öga. Nathanael blir hals över huvud förälskad i Olimpia, och när han äntligen träffar henne på en bal finner han att känslorna är besvarade, och de dansar natten lång. Andra som träffar Olimpia blir dock illa till mods i hennes sällskap; de finner henne alltför stel och ”tillrättalagd”, och tycker att något verkar vara fel med henne, något som visar sig stämma alltför väl…
Om man tittar på Sandmannen med psykoanalytiska ögon får man veta att just rädslan för att förlora ögonen eller att bli blind är vanlig under barndomen. Denna rädsla finns sedan kvar hos många vuxna, och det är få saker de fruktar lika mycket som att förlora synen. Genom detta har uttrycket att något är ens ögonsten vuxit fram.
Carrie är till det yttre en helt vanlig tonårstjej, om än oerhört missanpassad och avvikande. Hon blir retad i skolan, och hemma lever hon med sin mor som är religiöst fanatisk och sannolikt även psykiskt sjuk. En dag får Carrie sin första menstruation, i duschen efter skolgymnastiken, och givetvis ser klasskamraterna detta som ett gyllene tillfälle att reta henne lite extra. Carrie själv förstår inte alls vad som händer, utan tror att hon ska förblöda. När hon kommer hem säger hennes mor till henne att hennes menstruation är ett tecken på att hon är en ond människa; Guds sätt att straffa henne för allt ont hon gjort. Denna händelse blir en milstolpe i Carries liv; hon upptäcker att hon har förmågan att flytta föremål med sin tankeförmåga, att hon har en telekinetisk förmåga.
Efter ytterligare mobbing och elakheter i skolan, kombinerat med moderns oförmåga till att stå upp för sin dotter kulminerar det hela på skoldansen, då Carrie äntligen vågar stå upp och slå tillbaks mot alla som varit elaka och mobbat henne…
Carries förvandling till ett monster sker successivt, på grund av olika yttre faktorer, som ett sätt att överleva i en oerhört grym och påfrestande värld. Hon har inte förmågan att stå upp för sig själv på något annat sätt, utan all hennes lagrade ilska och sorg utlöses på en gång, i ett inferno av eld och våld. På detta sätt liknar Carrie Frankenstein’s monster; de är båda egentligen vänliga varelser, men omvärldens ondska skapar sorg och hat hos dem, ett hat som är så starkt att det till slut tar överhanden.
Levande människor kan kallas och upplevas kusliga, när vi tror att de ska göra oss illa. Det räcker dock inte med detta, utan vi måste också tro att det ska förverkligas med hjälp av någon form av övernaturliga krafter. Med denna definition är Carrie verkligen ett exempel på en kuslig person, då hon använder sig av sin telekinetiska förmåga för att hämnas på alla som behandlat henne illa genom åren.
I berättelsen om Carrie är det inte så enkelt att säga vem/vilka det egentligen är som är monstret/-n; spontant vill jag säga att det är Carrie, som trots allt går bärsärkagång och dödar alla dessa människor. När jag tänker några gånger till på problemet så inser jag att om hon inte blivit så illa behandlad så hade hon med all sannolikhet aldrig upptäckt sin förmåga, och inte heller ”behövt” använda den… Med det resonemanget så är Carries skolkamrater lika mycket monster som hon är, men man kan å andra sidan säga att det (tyvärr) alltid finns människor som är elaka mot varandra, men rättfärdigar det en bärsärkagång och ett ohämmat våldsutövande? Det tredje monstret i berättelsen är Carries mamma, som är så sträng mot henne, och aldrig kommer med ett tröstande ord eller visar någon förståelse, hur svårt Carrie än har det. Tvärtom späder hon på det hela genom sitt sätt att tala om Guds fördömande. Men kan man verkligen kalla henne ett monster, när hon bara följer sin tro och gör det hon tror är rätt och riktigt (och dessutom säkerligen själv blivit uppfostrad på samma sätt)? Med detta resonemang kan man konstatera att berättelsen om Carrie innehåller en hel massa monster- eller inget alls. Kanske är de bara helt vanliga människor, som reagerar utifrån de händelser de råkar ut för, och utifrån det bemötande de får från sina medmänniskor. Även dessa frågeställningar påminner mycket om det som väcks när man läser Frankenstein; inte heller där står det helt klart vem som egentligen är ond eller god, vad som är orsaken och vad som är en reaktion på denna…
Ett adjektiv som kan beskriva monster är grotesk, i betydelsen motbjudande, otäckt och dessutom ofta stort och skrämmande. Det groteska är ofta en förvrängning och förvridning av det normala. Om man strikt tittar på vem som är grotesk i de båda berättelserna så är det Frankenstein’s monster och Carrie; i den meningen är det hon som är monstret, då hon besitter onaturliga egenskaper.
Wistrand funderar över huruvida monstret måste ha synliga yttre drag som påvisar att de är just monstruösa, eller om de monstruösa egenskaperna kan vara inre. Generellt sett så kan monstren i de verk jag har studerat se mer eller mindre vanliga ut, det är främst deras inre egenskaper som gör dem till monster. Ett undantag från (och raka motsatsen till) detta är Frankenstein’s monster, som ser grotesk och förvriden ut, men till en början har ett vänligt och nyfiket inre. På grund av andra människors bemötande inser han dock fort att han är avvikande, och uppfattas som ett monster, enbart på grund av hur han ser ut. Till sist får detta honom att bli bitter och besviken på hela mänskligheten, men på sin skapare (frankenstein) i synnerhet, och han längtar efter att få ta en gruvlig hämnd.
Dr Jekyll och Mr Hyde är egentligen samma person, varav den ena (Dr Jekyll) är en mer eller mindre sammansatt helhet, med både goda och mindre fördelaktiga sidor, även om det finns vissa sidor som han förtränger helt, och inte alls vill visa för någon. Detta får till följd att dessa sidor slutligen utkristalliseras till en ”egen person” (Mr Hyde), som enbart består av de sidor Dr Jekyll själv upplever som mer negativa, och förtränger. Enbart på grund av att Mr Hyde är en sådan osympatisk person så upplevs han som mycket ful, ja rent vanskapt! Detta är ett tydligt tecken på hur en persons inre avspeglas i det yttre.
Lindqvists vikarie ser också till en början ut som en helt vanlig person, förutom att man kan få känslan att någonting saknas hos henne, att hon på något vis är inkomplett. Jag upplever henne egentligen inte som ett monster i klassisk mening, men hela novellen är uppbyggd i en sublim ton, och olustkänslan växer allteftersom man läser… Vikarien påminner egentligen mest om Hoffmans Olympia, som även hon till det yttre verkar vara en helt vanlig, om än ovanligt vacker och något tystlåten, kvinna – Något som inte precis visar sig stämma överens med verkligheten… Både Vikarien och Olympia framkallar en intellektuell osäkerhet, där man inte vet om figurerna är levande eller konstgjorda automater.
Barkers Midnight meat train är en typisk skräckelnovell, det vill säga skräck som strävar efter att väcka avsmak och fylla oss med äckelkänslor. I en skräckelberättelse är det viktigaste att väcka dessa känslor hos läsaren, och de traditionellt gotiska elementen hamnar därmed i andra hand.
Det kusliga behöver dock inte alls vara så påtagligt som i skräckelnovellerna; det kan ofta vara det välkända och hemtama som har förträngts och sedan återkommit till medvetandet. Ett utmärkt exempel på detta är Golem, i vilken huvudpersonen upptäcker att han helt saknar minnen från sitt tidigare liv. Han får senare av en slump veta att han i sin ungdom blivit galen, och hypnotiserats för att glömma de fruktansvärda händelser han varit med om. Med denna vetskap väcks en påtaglig, pockande nyfikenhet att få veta vad han egentligen varit med om som barn och i sin ungdom- Trots den uppenbara risken att denna vetskap åter ska göra honom galen…
