Bokälskaren

Författare: Leif GW Persson.

Lars Martin Johansson är 67 år gammal och numera pensionerad chef för Rikskriminalen. Han är dock fortfarande en legendarisk mordutredare, och känd som mannen som kan se runt hörn, något han inte har slutat med bara för att han gått i pension.

En helt vanlig dag, efter att ha köpt en korv med surkål och senap från Dijon i Sveriges bästa korvkiosk, drabbas han av en skarp, skärande smärta i nacken - Det känns som om någon plötsligt drog en isdubb i nacken på honom...

Lars Martin Johansson har drabbats av en stroke, men problemet ligger egentligen inte i hans hjärna utan i hans hjärta, som slår alldeles för fort och för oregelbundet. Dessutom är hans blodtryck och hans blodfetter skyhöga; resultatet av ett helt yrkesliv under en omänsklig stress och med mat- och drycksvanor som inte har varit särskilt hälsosamma, och dryckesvanor som väl har hjälpt honom att stå ut med allt han har sett och hört i sitt yrke...

En dag berättar Johanssons neurolog för honom om ett gammalt fall, som hans kollegor aldrig lyckades lösa. Själv kommer Johansson inte ens ihåg fallet, och det är då han inser att vad som än hänt i hans hjärna så måste det vara något allvarligt...

Vi får följa Johanssons kamp, både mot sin egen kropp, för att finna en mening i det liv som nu är hans och för att hitta lösningen på det preskriberade fall som hans kollegor aldrig lyckades lösa för 25 år sedan.
Till sin hjälp har han sin bäste vän, den även han pensionerade polisen Lars Jarnebring och de något udda personliga assistenterna Matilda och Max.



Av någon anledning ser jag GW själv framför mig i huvudpersonen Johansson; jag har en känsla av att det finns ett antal självbiografiska drag där...

Persson beskriver den strokedrabbades vardag på ett mycket bra sätt; hur känslolivet kan pendla utan att personen själv har någon kontroll över det, och utan att anhöriga har någon aning om vad som står på, till en början. Detta ligger hela tiden som ett raster över hela boken, precis som det ju gör för den som drabbas av en stroke, och det tycker jag att Persson beskriver på ett fantastiskt sätt! Han beskriver även framstegen realistiskt, inga onormalt stora framsteg, utan det tar den tid det tar...
Samtidigt slukas Johansson alltmer av det gamla brottet, och det upptar alltmer av både hans och hans närståendes tankar och handlingar. Jag förleds att tro att det är ett tecken på att han är på väg tillbaks, men är det verkligen så???

Briljant, GW!

Författare: Camilla Läckberg.

Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från den lilla ön Valö utanför Fjällbacka. Påsklunchen är halväten, men alla utom den ettåriga dottern Ebba är borta.

På Valö driver faldern i familjen med mycket fast hand en internatskola för överklasspojkar. De flesta av dem är hemma på påsklov, men fem är kvar på ön. De var givetvis inte inbjudna till familjen påsklunch, så de var ute och fiskade makrill hela påskafton istället...

Många år senare återkommer Ebba, tillsammans med sin man Mårten, till Valö. De har bestämt sig för tt renovera den gamla barnkolonin och öppna ett bed & breakfast. De hinner dock inte vara där många dagar innan någon försöker bränna ner huset, när Ebba och Mårten ligger och sover där inne...

Vem är det som försöker bränna ner den gamla barnkolonin, och är det Ebbas återkomst som har väckt gamla minnen till liv..? Har händelserna i det förflutna någonting att göra med det som händer i nutid?



Som vanligt skriver Läckberg medryckande och fängslande; jag vill bara läsa vidare, och veta hur allt hänger ihop! Jag gillar särskilt mycket hennes sätt att väva ihop händelser ur det förflutna med händelser i nutid; något hon gör oerhört bra! Jag tror att jag utan vidare kan säga att detta är Läckbergs bästa bok hittills!

Författare: Babben Larsson.

Babben Larsson beskriver detta som en infallsbok skriven av någon som inte är redo att sammanfatta livet ännu, eftersom hon fortfarande är på väg framåt i full fart - Hon tänker väl inte dö nyfiken heller?!

Larsson blandar anekdoter ur sitt liv med handfasta tips och råd samt rutiner från sina shower.
Det enda alla texter har gemensamt är att de visar vad som kan ske om man är av en nyfiken natur.
En del är roliga, många är allvarliga, och de flesta är allvarliga med ett stänk av den galghumor som jag och många med mig förknippar med Babben Larsson.

Hon berättar om när hon liftade i Europa, sina första (bokstavligt talat) skälvande steg inom stand up, sin utbrändhet och hur hon hanterade den och hur hon kom tillbaks till livet i rampljuset efter sjukskrivningen, samt mycket mycket annat.

"Villaägarna har så mycket ljusslingar nu till första advent att Polen har vart tvungne att starte upp åtta nye kolkraftverk bare för att klare Stockholmsområdet. Man fatta ingenting, det här är ju samma svenskar som övriga tider på året komposterar, kör miljöbil och har sex en gång i månaden för att spare energi."
- "Babben & Co", SVT, december 2007.




Jag vägrar dö nyfiken är en väldigt lättläst och tänkvärd bok, som ger många handfasta råd som är lätta att ta till sig.

Larsson skriver om att ju mer en människa bär med sig, desto mer glider hennes ansiktshalvor isär, och desto mer olika blir de två halvorna varandra. Det vanligaste är att den ena ansiktshalvan är hård och den andra mjuk. För att testa och tydliggöra detta kan man ställa en spegel i mitten av ett fotografi; när ansiktshalvorna dubbleras och blir helt symmetriska blir man mer medveten om den naturliga assymetrin som finns där...

Tidigt i boken skriver Larsson om en egenskap jag känner mycket väl igen; en förmåga att lätt intressera sig för saker och ting, och lätt börja brinna. Detta är ofta en fördel; man får saker gjorda, och har roligt under tiden, men det är också en förbannelse - En människa som lätt brinner har också lätt att brinna upp, och bränna ut sig...
Man måste lära sig att avgränsa sig, och att prioritera. Det är någonting som både Babben Larsson och jag själv jobbar på, varje dag, hela tiden...

Hon skriver i ett annat kapitel om hur hon under sin sjukskrivning kämpade för att ta reda på vilka starka drivkrafter hon har, som nästan tog kål på henne...
Under tillfrisknandet fick hon ägna en stor del av sin tid åt att bearbeta sorgen över att ha haft ett arbete och en karriär som hon älskade, men som hon på grund av dessa starka drivkrafter, och i sin arbetsnarkomani hade förstört och inte kunde återvända till, genom att inte lyssna på sig själv.

Det här med frivillig nykterhet kan vara väldigt provocerande för vissa människor, och även här har jag och Babben Larsson vissa likheter, eftersom det är väldigt sällan jag heller dricker alkohol. Här verkar jag dock ha det aningens lättare än Larsson, eftersom mina vänner känner till mina sjukdomar, och vet att de allra flesta av mina symtom blir sämre av alkohol - De har alltså en ganska hög förståelse för att jag sällan ser att nöjet med att dricka överstiger plågan...

Larsson kan dock se olika provokationstyper i den frivilliga nykterheten; dels de som blir provocerade av att man inte dricker på fest, och ska försöka övertala en att dricka ändå, andra som har svårt att smälta att man faktiskt dricker ibland men inte automatiskt för att det är fest, semester eller man råkar befinna sig på krogen; det kan lika gärna vara hemma med maken på tu man hand eller på safari i Kenya...

Vidare funderar Larsson över det här med curlingföräldrar. Hon konstaterar utan vidare att hon själv tillhör dem, men hon tycker absolut inte att det är bra för det. Det var skillnad på hennes generations föräldrar:

"Det var våra föräldrar det. Ingen pardon. Barn gjordes besvikna och det var som det skulle. De skulle lära sig."

Hon konstaterar vidare att:
"Som förälder har du egentligen bara en enda övergripande uppgift; att förbereda ditt barn så att det klarar livet. Det är sann föräldrakärlek. Att visa barnet att livet innehåller både med- och motgång och att lära det hantera bägge delarna. Det går inte att leva ett helt liv utan att bli besviken. Alltså måste det ingå i uppfostran."