Den döende detektiven
Kategori: Deckare
Författare: Leif GW Persson.
Lars Martin Johansson är 67 år gammal och numera pensionerad chef för Rikskriminalen. Han är dock fortfarande en legendarisk mordutredare, och känd som mannen som kan se runt hörn, något han inte har slutat med bara för att han gått i pension.
En helt vanlig dag, efter att ha köpt en korv med surkål och senap från Dijon i Sveriges bästa korvkiosk, drabbas han av en skarp, skärande smärta i nacken - Det känns som om någon plötsligt drog en isdubb i nacken på honom...
Lars Martin Johansson har drabbats av en stroke, men problemet ligger egentligen inte i hans hjärna utan i hans hjärta, som slår alldeles för fort och för oregelbundet. Dessutom är hans blodtryck och hans blodfetter skyhöga; resultatet av ett helt yrkesliv under en omänsklig stress och med mat- och drycksvanor som inte har varit särskilt hälsosamma, och dryckesvanor som väl har hjälpt honom att stå ut med allt han har sett och hört i sitt yrke...
En dag berättar Johanssons neurolog för honom om ett gammalt fall, som hans kollegor aldrig lyckades lösa. Själv kommer Johansson inte ens ihåg fallet, och det är då han inser att vad som än hänt i hans hjärna så måste det vara något allvarligt...
Vi får följa Johanssons kamp, både mot sin egen kropp, för att finna en mening i det liv som nu är hans och för att hitta lösningen på det preskriberade fall som hans kollegor aldrig lyckades lösa för 25 år sedan.
Till sin hjälp har han sin bäste vän, den även han pensionerade polisen Lars Jarnebring och de något udda personliga assistenterna Matilda och Max.
Av någon anledning ser jag GW själv framför mig i huvudpersonen Johansson; jag har en känsla av att det finns ett antal självbiografiska drag där...
Persson beskriver den strokedrabbades vardag på ett mycket bra sätt; hur känslolivet kan pendla utan att personen själv har någon kontroll över det, och utan att anhöriga har någon aning om vad som står på, till en början. Detta ligger hela tiden som ett raster över hela boken, precis som det ju gör för den som drabbas av en stroke, och det tycker jag att Persson beskriver på ett fantastiskt sätt! Han beskriver även framstegen realistiskt, inga onormalt stora framsteg, utan det tar den tid det tar...
Samtidigt slukas Johansson alltmer av det gamla brottet, och det upptar alltmer av både hans och hans närståendes tankar och handlingar. Jag förleds att tro att det är ett tecken på att han är på väg tillbaks, men är det verkligen så???
Briljant, GW!
Lars Martin Johansson är 67 år gammal och numera pensionerad chef för Rikskriminalen. Han är dock fortfarande en legendarisk mordutredare, och känd som mannen som kan se runt hörn, något han inte har slutat med bara för att han gått i pension.
En helt vanlig dag, efter att ha köpt en korv med surkål och senap från Dijon i Sveriges bästa korvkiosk, drabbas han av en skarp, skärande smärta i nacken - Det känns som om någon plötsligt drog en isdubb i nacken på honom...
Lars Martin Johansson har drabbats av en stroke, men problemet ligger egentligen inte i hans hjärna utan i hans hjärta, som slår alldeles för fort och för oregelbundet. Dessutom är hans blodtryck och hans blodfetter skyhöga; resultatet av ett helt yrkesliv under en omänsklig stress och med mat- och drycksvanor som inte har varit särskilt hälsosamma, och dryckesvanor som väl har hjälpt honom att stå ut med allt han har sett och hört i sitt yrke...
En dag berättar Johanssons neurolog för honom om ett gammalt fall, som hans kollegor aldrig lyckades lösa. Själv kommer Johansson inte ens ihåg fallet, och det är då han inser att vad som än hänt i hans hjärna så måste det vara något allvarligt...
Vi får följa Johanssons kamp, både mot sin egen kropp, för att finna en mening i det liv som nu är hans och för att hitta lösningen på det preskriberade fall som hans kollegor aldrig lyckades lösa för 25 år sedan.
Till sin hjälp har han sin bäste vän, den även han pensionerade polisen Lars Jarnebring och de något udda personliga assistenterna Matilda och Max.
Av någon anledning ser jag GW själv framför mig i huvudpersonen Johansson; jag har en känsla av att det finns ett antal självbiografiska drag där...
Persson beskriver den strokedrabbades vardag på ett mycket bra sätt; hur känslolivet kan pendla utan att personen själv har någon kontroll över det, och utan att anhöriga har någon aning om vad som står på, till en början. Detta ligger hela tiden som ett raster över hela boken, precis som det ju gör för den som drabbas av en stroke, och det tycker jag att Persson beskriver på ett fantastiskt sätt! Han beskriver även framstegen realistiskt, inga onormalt stora framsteg, utan det tar den tid det tar...
Samtidigt slukas Johansson alltmer av det gamla brottet, och det upptar alltmer av både hans och hans närståendes tankar och handlingar. Jag förleds att tro att det är ett tecken på att han är på väg tillbaks, men är det verkligen så???
Briljant, GW!
