Sånt man bara säger
Kategori: Roman
Författare: Helena von Zweigbergk.
Susanne har lämnat sambo och tre bonusbarn, satt livet på paus och flyttat ut i sin stuga långt ute på landet för att komma underfund med vem hon sjäv egentligen är. Hon vill bara följa naturens växlingar, och ta dagen som den kommer, och börjar bli riktigt bra på det, när hennes lillasyster Louise en dag ringer; det har strulat till sig lite, och Lossan undrar som Sussi kan ta hand om sonen Jonas en tid, tills allt ordnat upp sig?
Även om hela kropen skriker "nej" så kan Sussi självklart inte göra något annat än att låta Jonas flytta ut i stugan; det är ju bara för en kort tid...
Den "korta tiden" blir allt längre, och plötsligt stängs Lossans telefon av, och hon försvinner spårlöst. Vad har egentligen hänt, och vad håller Lossan på med?
Jonas, som Sussi minns som ett så gulligt litet barn, har plötsligt blivit en trulig och otillgänglig tonåring som har hoppat av skolan och nästan inte pratar alls, men hur mår han egentligen, innerst inne?
Sussi och Jonas är två ganska tilltufsade själar, som tvingas ihop, och mötet blir till slut ganska bra.
Sånt man bara säger är en bok om att livet inte alltid är så lätt, och om hur svårt det kan vara att göra upp med gamla bilder vi och omgivningen har av oss och gå vidare i livet, samt att blod trots allt är tjockare än vatten.
Detta är vanligtvis inte alls den typ av böcker jag brukar läsa, men jag tycker ändå att den är bra; von Zweigbergk skildrar relationerna mellan personerna i boken på ett väldigt bra sätt, och man undrar verkligen hur det ska gå, om de ska hitta en väg ut ur hela röran...
Susanne har lämnat sambo och tre bonusbarn, satt livet på paus och flyttat ut i sin stuga långt ute på landet för att komma underfund med vem hon sjäv egentligen är. Hon vill bara följa naturens växlingar, och ta dagen som den kommer, och börjar bli riktigt bra på det, när hennes lillasyster Louise en dag ringer; det har strulat till sig lite, och Lossan undrar som Sussi kan ta hand om sonen Jonas en tid, tills allt ordnat upp sig?
Även om hela kropen skriker "nej" så kan Sussi självklart inte göra något annat än att låta Jonas flytta ut i stugan; det är ju bara för en kort tid...
Den "korta tiden" blir allt längre, och plötsligt stängs Lossans telefon av, och hon försvinner spårlöst. Vad har egentligen hänt, och vad håller Lossan på med?
Jonas, som Sussi minns som ett så gulligt litet barn, har plötsligt blivit en trulig och otillgänglig tonåring som har hoppat av skolan och nästan inte pratar alls, men hur mår han egentligen, innerst inne?
Sussi och Jonas är två ganska tilltufsade själar, som tvingas ihop, och mötet blir till slut ganska bra.
Sånt man bara säger är en bok om att livet inte alltid är så lätt, och om hur svårt det kan vara att göra upp med gamla bilder vi och omgivningen har av oss och gå vidare i livet, samt att blod trots allt är tjockare än vatten.
Detta är vanligtvis inte alls den typ av böcker jag brukar läsa, men jag tycker ändå att den är bra; von Zweigbergk skildrar relationerna mellan personerna i boken på ett väldigt bra sätt, och man undrar verkligen hur det ska gå, om de ska hitta en väg ut ur hela röran...
