Författare: Lucy Dillon.
ISBN: 978-91-7429-286-2.
Juliet och hennes man Ben hade det perfekta äktenskapet, och hela hennes värld rasar när han en dag plötsligt och oväntat dör i en hjärtinfarkt. Kvar är Juliet och deras hund Minton, med en förlamande sorg och i ett renoveringsobjekt till hus. Ben, som var trädgårdsmästare, hade storslagna planer för trädgården, men när det gällde huset påstod han att han hade alla planer i huvudet, planer som Juliet nu aldrig kan dela, och på något sätt känns det som ett svek mot Ben att på egen hand ta itu med renoveringen, och på så sätt göra huset till sitt eget...
Juliets mamma Diane lyckas, efter otaliga försök och mycket lock och pock, att lura ut Juliet på promenader med Minton och Dianes hund Coco. När hon väl tagit sig ut finner Juliet att det blir lättare och lättare att gå ut med hundarna i friska luften, och plötsligt har hon fått en rad uppdrag som hundrastare, kattvakt och blomvattnare åt upptagna och/eller bortresta damer och herrar i staden...
Juliets grannar är högljudda och stökiga, men sakta lär hon känna dem och de kommer att bli hennes allra bästa vänner. Till familjen hör även deras gode vän Lorcan, som bor i huset och hjälper till att ta hand om den stora och vilda familjen. Lorcan visar sig vara snickare och allt i allo, och sakta hjälper han Juliet att renovera sitt älskade hus.
Allt eftersom Juliets liv sakta börjar om så tillåter hon sig också att erkänna att Ben inte var någon ofelbar människa, och att även de hade sina meningsskiljaktigheter, precis som alla andra par; detta visar sig vara ett nödvändigt steg för att hon någonsin ska kunna släppa in någon annan man i sitt liv.
Jag tycker om
Lucy Dillons sätt att skriva, att byta fokus mellan ett fåtal huvudpersoner och på så vis bredda läsarens bild. Jag gillar också att även om det är nya huvudpersoner och en ny handling så utspelar sig
Hundar, hus och hjärtats längtan i samma lilla stad som
Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, och vi stöter emellanåt på de personer som figurerade i den boken; på så vis känner jag mig som läsare som en del av den lilla staden.
Dillon kan verkligen konsten att skriva riktiga feel-goodromaner!
