Författare: Felicia Feldt.
ISBN: 9789185849772.
Uppläsare: Julia Dufvenius.
Av en slump var det duktiga Julia Dufvenius som läste upp även denna bok :)
Till en början kändes det lite konstigt, och jag tenderade att blanda ihop Felicia med Eli. Efter ett tag vande jag mig dock vid att det nu var Felicias berättelse, trots att uppläsaren var samma.
Felicia växte upp som barn nummer tre (av nio) till "supermamman"
Anna Wahlgren, som bland annat gjorde stor succé med
Barnaboken, om hur barn uppfostras på bästa sätt. I
Felicia försvann får vi utomstående se att supermamman kanske hade bra teorier om hur man ska uppfostra barn, men i verkligheten tycker jag att hon misslyckas kapitalt. Hon styr sin familj med järnhand, det är skräck och terror som råder, snarare än kärlek och harmoni. Männen kommer och går, Wahlgren hinner gifta sig hela fyra gånger, och alkoholen flödar fritt.
Barnens födelsedagar är den absolut bästa dagen på året; man får all uppmärksamhet, presenter, och man får bestämma vilken mat mamma ska laga. Årets värsta dag är däremot "mobbingdagen", som inträffar dagen före födelsedagen. Då är det fritt fram för alla att vara elaka mot det blivande födelsedagsbarnet, som får göra extra många sysslor i hemmet och nästan inte får någon mat - allt för att födelsedagen ska verka
ännu roligare och bättre än den redan är, genom de tydliga kontrasterna...
Viktigast av allt är fasaden; utåt ska allt se perfekt ut. Barnen får följa med på presskonferenser och annat, men de får bara säga snälla saker om mamma...
Felicia försvann har varit och är fortfarande en mycket kontroversiell bok; att bara våga antyda att hela Sveriges "supermamma" skulle ha gjort något fel i uppfostran av sina egna barn...
Även några av syskonen har offentligt gått ut och förnekat de händelser som Felicia Fäldt berättar om i sin bok. Detta är ju dock Felicias historia, det är så här hon har upplevt sin uppväxt - Det är hennes sanning, oavsett hur andra har upplevt den.
Ytterligare en viktig nyans i berättelsen är att Fäldt berättar om den pojkvän som var övertygad om att hon hade en Borderlinepersonlighet, bland annat för att hon tenderar att se saker i svart eller vitt, människor som onda eller goda. Detta finns inga tvivel om vart mamma hamnar...
Feldt har ett eget sätt att berätta sin historia på; det är mycket korta kapitel, ibland bara några enstaka meningar. Hon beskriver främst olika händelser, utan kronologisk ordning. Troligtvis finns det väl någon form av känslomässig tråd i berättelsen, men jag hade nog föredragit om den varit skriven i kronologisk ordning; då hade det varit lättare att hänga med i svängarna.
Jag har inte läst någonting av Anna Wahlgren, men efter denna bok blir jag onekligen sugen på att läsa något av modern också, hon ska ju ha gett ut ett antal självbiografiska böcker, förutom Barnaboken. I dessa böcker bekräftas somliga av de händelser som även Fäldt beskriver; det skulle vara intressant att ta del av den andra sidan också.
Fäldt beskriver också de kraftfulla mönster som går igen i familjen, i generation efter generation. Med medvetandet kanske det kan finnas en chans för kommande generationer att bryta mönstret...
