Helgen var trevlig; det är alltid lika roligt att träffa vännerna i Köping! Det var första gången jag var i Tonis och Pias nya hus, och det var väldigt mysigt. Jag vill ha ett hus! Vår guddotter, lilla Alexina, hade växt jättemycket, och hon är så väldigt trygg och väluppfostrad; Toni och Pia har verkligen lyckats med uppfostran av henne!
Idag hämtade jag ut biljetten till konserten med Lars Winnerbäck 9/11. Kom på att jag har väldigt mycket på gång i November; först konserten 8/11, sedan har vi klassträff från nian 10/11, och den 11/11 är det ju Fars dag, så då ska jag hälsa på min käre far. Sedan fyller mamma 50 år 15/11, och har stort kalas 17/11. Helgen därpå bär det sedan iväg till Lübeck, en resa som ordnas via jobbet. Fullt upp med en massa roliga saker, med andra ord!
Idag har vi haft tentamensseminarium i kursen Omvårdnadsperspektiv i livets slutskede, 5p. som jag har gått nu. Det konstiga är att vi hade seminariet idag, och ska inte lämna in hemtentan förrän på fredag; bra va'?! Då hinner man ju göra lite ändringar och finslipningar, så man borde ju bli godkänd i alla fall.
Annars har jag ringt ett telefonsamtal och gjort en intresseanmälan, mer säger jag inte just nu, återkommer när jag har fått besked. Det kan i alla fall bli en rolig sak.
För övrigt har jag sovit idag; jobbar tre nätter i rad nu.
På fredag åker vi till Köping; det ska bli riktigt kul; har ju inte träffat vännerna där på länge nu! Roligt ska det också bli att se hur vår lilla guddotter har växt, hon är ju snart två år nu, och jag har inte sett henne på över ett halvår!
Har lite bloggtorka för tillfället, som ni har märkt. Kan inte riktigt få motivationen att sätta mig framför datorn, det är så mycket annat som borde göras..:(
Hur som helst; Jag är ju kontaktperson åt Roger, en handikappad man, och i onsdags var det anhörigträff på hans gruppboende. Det var trevligt, mest för att de boende var så uppspelta och tyckte att det var så roligt att få ställa till med kalas. Jag fick höra både av personalen, av chefen på boendet och av Rogers gode man vilket bra jobb de tycker att jag gör med honom, och det är ju alltid roligt att höra :) Dock fick jag lite dåligt samvete; eftersom jag har jobbat så mycket natt så har jag inte hunnit/orkat engagera mig så mycket i att hitta på saker att göra med honom som jag hade velat. Nåväl, det går upp och ner som allt annat, och eftersom både han och personalen är nöjda med mig så finns det väl egentligen ingen anledning till det dåliga samvetet.
I torsdags kväll hade mamma ljusparty. Min bror Andreas flickvän har precis börjat som försäljare för dem, så nu blir det ännu lättare att köpa härliga doftljus och fina ljushållare :) Den 7/12 ska jag ha ljusparty, skriv in det i almanackan genast, inbjudan kommer!
Imorse när vi åkte hem från jobbet var himlen så otroligt vacker att vi var tvungna att fotografera lite:
Jag har länge gått och funderat på det här med ungdomsvåldet, som verkar sprida sig allt längre ner i åldrarna och bli allt råare... Vad handlar det om? Varför är ungdomarna, eller barnen, som de ju faktiskt är, så arga? Varför bär de på en så enorm frustration? Vad har de egentligen haft för uppväxt, och vilken uppfostran har de fått?
Inte nog med att de misshandlar och dödar andra människor helt oprovocerat, de filmar hela händelseförloppet, går hem och lägger ut det på internet och skryter om det! Då är det någonting som är allvarligt fel, inte bara med dessa barn, utan med hela vårt samhälle; vart är vi egentligen på väg?!
Jag anser, och är helt övertygad om, att det hör tonåren till att känna sig missförstådd, att känna att man inte hör hemma någonstans. De allra flesta tonåringar funderar över de stora existentiella frågorna, såsom; "Vad är meningen med livet" osv. Det har ungdomar i alla tider gjort. Vissa tonårskillar har också i alla tider tagit till knytnävarna i slagsmål när de inte har hittat något tillfredsställande svar på sina frågor, eller kanske har de inte ens kommit på vilken frågan är? Frustrationen har tagit sitt uttryck i ett slagsmål, som har inneburit en lättnad för stunden.
Det som känns annorlunda nu är att de ger sig på främmande människor helt oprovocerat, handikappade människor och helt främmande människor, som bara råkar korsa deras väg. Skillnaden nu är också att det inte längre är ett "hederligt" gammalt slagsmål, utan man använder så många fula knep man bara kan komma på; knogjärn och basebollträn verkar höra till varje tonårskilles standardrekvisita en kväll på sta'n...
En annan sak som skrämmer mig är att "vanliga människor", de som går förbi och ser alltihop, inte vågra ingripa! Vad är det för ett samhälle, vars invånare inte har ett enda uns av civilkurage?! Om Du inte fysiskt vågar ingripa, så ring för 17 i alla fall polisen, ropa dit andra människor som passerar förbi; slå larm!
av Anna Gavalda är en helt fantastisk mysig må bra-bok, som man egentligen aldrig vill ska ta slut! Den har lite samma stämning som Amélie från Montmartre, så det passar ju bra att Audrey Tautou spelar huvudrollen i filmatiseringen, som kommer på bio snart!
Dessutom så är det ju en fantastisk titel! Jag ska snarast leta rätt på fler böcker av denna författare!
"Camille är en utbränd ung kvinna som gör sitt bästa för att försvinna. Sjuk och nedkyld räddas hon av sin granne, Philibert, som låter henne bo i sin stora lägenhet. Där finns även hans inneboende Franck som arbetar som kock och är butter och ohyfsad. Farmor Paulette är en egensinnig gammal dam som rymmer från ålderdomshemmet och flyttar in hos de tre. Handlingen i Anna Gavaldas nya roman utspelar sig i Paris under loppet av ett år. Boken berättar om konflikterna, ömheten, vänskapen, utbrotten, försoningarna och allt annat som händer mellan fyra personer som bor under samma tak. Fyra personer som inte har någonting gemensamt från början och som aldrig borde ha träffats. Alla är de både kantiga och kantstötta, och alla har de stora hjärtan. Detta är dominoteorin, fast tvärtom. De fyra lutar sig mot varandra, men i stället för att falla reser de sig. Det är det som kallas kärlek." Från Bokus.com
Festen i lördags blev lyckad, som väntat. Vad annat kan det bli, med ett gäng härliga vänner som det var alltför länge sedan man kalasade ihop med? Dock gick kvällen väldigt fort, som den har en tendans att göra när man har roligt, och innan jag visste ordet av var klockan 02:00, och utestället där vi hamnat, stängde..:(
Gårdagen var aningens seg, och av någon underlig anledning hade jag en gräslig huvudvärk...
Det var ett tag sedan vi fick den här fina ljushållaren av mamma och pappa, och häromdagen satte min käre fästman upp den, i ett händigt ögonblick. Visst blev det fint?! Lägenheten fylls för tillfället av härliga doftljus som sprider välbefinnande :)
Nu väntar tre veckor nattjobb, och sedan jobbar jag nästan bara dag/kväll fram till i februari. Hoppas att jag sover bättre på nätterna då, så att jag slipper att vara vaken dygnet runt... Ska försöka vara duktig, och lägga mig och gå upp hyfsat tidigt även när jag är ledig, så att jag får in en relativt jämn dygnsrytm...
För övrigt så har jag under en tid utvecklat svullna och torra ögonlock, vet inte om det är hösten eller vad det kan bero på (jag brukar alltid få väldigt torr hud på hösten/vintern). Först tänkte jag att det var åldern som började göra sig påmind, så jag gick och köpte en anti-rynkkräm speciellt för ögonen. Den krämen verkar ha gjort så att problemen eskalerade, och nu ser jag för bedrövlig ut, med svullna, torra ögonlock! Vad ska man göra åt det?! Jag har provat att smörja på lite Fenuril på de torraste partierna, men vad 17 gör man åt svullnaden?! Tur att jag jobbar natt, så att folk bara ser mig i ledljus...
Nu är hösten verkligen här på riktigt, och det känns som vinter i luften. Färgerna har ändrat sig, från de sprakande gula och röda färgerna till mer bruna nyanser. Många träd har nästan inga löv alls kvar. Kort sagt så är vädret mer deprimerande än någonsin!
Då vill det till att ha kraften att sätta en guldkant på vardagen ändå. Mitt sätt är att ställa till med fest för alla kära vänner; imorgon är det dags, och det ska bli fantastiskt roligt! Jag har inte haft fest på en evighet, eftersom jag av någon konstig anledning jobbar nästan varje helg... Varje helg står jag dessutom där och tänker: "Hur gick det här till? Hur kommer det sig att jag jobbar den här helgen också???" Eftersom vi lägger schemat själva så antar jag att det är jag själv som har gjort det, men jag kan aldrig minnas att jag har planerat så...
Andra saker som förgyller vardagen är att doftljusen brinner och Herr Winnerbäck ljuder ur högtalarna. Annars ser jag fram emot resan till Köping om två veckor och klassfesten om en månad!
Våra katter tycker om att leka med spån, halm och hö som är till kaninerna, och i morse när jag kom ut i TV-rummet såg hela rummet ut som en kaninbur; katterna hade spritt ut halm och hö över hela rummet! Då var de inte så populära, kan jag säga...
Nej, nu städa lite till och sedan åka till jobbet. Tack och hej! "Persiennerna dras ner, det mörknar och jag ber: Låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer. En nattlig promenad i en höstmörk stad; jag kan inte önska mig nåt mer."
"Den som vill bli lycklig ska se Amelie från Montmartre. Amelie Poulain (spelad av busigt söta Audrey Tautou) är ett isolerat barn, felaktigt förklarad hjärtsjuk av sin pappa militärläkaren. Hennes enda vän är en självmordsbenägen guldfisk som hon inte får behålla. Och hon mister sin mor i en egendomlig olycka. Amelie lever ett ensamt men, enligt henne själv, okej liv. När hon en dag av en slump hittar en låda med barndomsminnen gömd i sin lägenhet, så bestämmer hon sig för att lämna tillbaka den till dess numera vuxne ägare. Uppfylld av hans positiva reaktion över gåvan lovar Amelie att reda ut andra människors trassliga tillvaro. Hon lägger upp strategier och fullföljer invecklade planer för att hjälpa dem utan att de vet att hon ligger bakom det hela, vilket ger filmen en rad underhållande sidohistorier.
Men Amelie blir själv indragen i sina egna påhitt, genom sitt möte med Nino Quincampoix (Mathieu Kassovitz). Nino tillbringar en stor del av sin tid med att leta efter förstörda bilder vid Paris alla fotoautomater. Bilder som folk har kastat av en eller annan anledning, vilka han sedan sätter in i ett lite annorlunda fotoalbum. När han en dag tappar sitt album tar Amelie hand om detta och när hon ska återlämna det till Nino uppstår en offentlig kurragömmalek och ett romantiskt tycke börjar strax där efter uppstå mellan de tu utan att de ännu har träffats. "
Den som gör filmen oförglömlig är Audrey Tautou, som här fick sitt stora genombrott. En otroligt duktig skådespelerska, och en fantastiskt söt tjej, som verkligen utstrålar en stark personlighet!
Dels så får ju alla vänner och bekanta barn till höger och vänster, känns det som, men det har man så smått börjat vänja sig vid nu, det känns inte längre så konstigt. Nu är det dock så att det första paret i bekantskapskretsen har gift sig! Det känns lite konstigt; är vi verkligen så vuxna? Jo, det är väl så; de 30 närmar sig, även om man fortfarande känner sig som 19...
STORT GRATTIS TILL JENNY OCH WEIMAR, SOM GIFTE SIG 29/9!!! Jag önskar er verkligen all lycka i livet; det märks att ni hittade rätt, när ni träffade varandra! Kram på er båda!
Höstens favoritlåt är Innan mörkret faller på Lars Winnerbäcks nya skiva Daugava...
innan mörkret faller ska jag lämna några varma rader ska jag vara din starka vän ska jag visa upp några bättre sidor och lova dig nånting igen
innan morgonen kommer ska jag vända alla kappor tillbaka och lita mer på min kraft ska jag hämta nånting jag förlorat en vilja som jag faktiskt haft
jag har förlorat dagar och ett hopplöst år jag har trampat upp stigar där gränserna går och du blir aldrig en vän igen en mot en tills morgonen kommer
innan mörkret faller vill jag reda ut några saker inga rätt och inga fel vill jag öppna för en vapenvila du har din och jag har min del
och innan morgonen kommer vill jag blöda några droppar mot stenen det är tid för några tårar än och göra klart för min norra stjärna att jag aldrig ska ner igen
jag har förlorat dagar och ett hopplöst år det är som jag känner när åskan går och du blir aldrig en vän igen en mot en tills morgonen kommer ja, tills morgonen kommer
mina ögon för blöta för att göra epilogen rättvis jag orkar inga flera ord inga krafter för en vacker utgång jag lämnar inget dukat bord
men innan morgonen kommer vill jag lämna några varma rader kanske möter vi en vår igen jag ångrar inga steg vid din sida jag vattnar dina växter än
jag har förlorat dagar och ett hopplöst år det är som jag känner när åskan går och du blir aldrig en vän igen en mot en tills morgonen kommer
jag har förlorat dagar och ett hopplöst år jag har trampat upp stigar där gränserna går och du blir aldrig en vän igen en mot en tills morgonen kommer tills morgonen kommer
I mitt yrke ingår att möta många olika människor; jag skulle vilja säga att mötet och det mellanmänskliga samspelet är själva essensen i mitt yrke.
Jag hör med jämna mellanrum sjukvårdspersonal säga "Vi har så korta vårdtider, så vi hinner inte lära känna patienterna". Den som säger detta kan jobba på akuten och träffa patienten i några timmar, på MAVA och träffa patienten något dygn, hos oss eller på en annan avdelning och träffa patienten i några dagar upp till någon/några veckor eller på ett korttidsboende och träffa patienten i flera veckor eller månader. Alla tycker de dock att tiden är för kort, att de inte hinner lära känna patienten.
På senare år så har jag alltmer insett mötets betydelse i vår yrkesutövning. Ett möte kan gå till på så många olika sätt; Hur möter du patienter eller andra människor i din omgivning?
Vad är det då som gör att man lär känna en person? Är det den sammanlagda tiden man spenderar tillsammans? Jag tycker/tror inte att det är så enkelt, även om tiden kan vara en bidragande faktor. Jag tror att tiden man spenderar tillsammans kan vara väldigt kort, men att man ändå kan lära känna varandra oerhört väl. Omvänt så kan man spendera väldigt mycket tid tillsammans men ändå inte alls egentligen känna varandra.
Min åsikt/erfarenhet är att när en person uppsöker sjukhus så är det pga att h*n inte mår bra. När man inte mår bra så befinner man sig i en utsatt situation, oavsett vad orsaken är till illabefinnandet. Som sjukvårdpersonal har man i sitt yrkesutövande två val; antingen skärmar man sig från patienten, och tänker tekniskt, i facktermer och höjer sig på så sätt över patienten. På så sätt lär man inte känna någon.
Det andra alternativet man har är att se patienten som en människa, som befinner sig i en situation som (för de allra flesta) är obekant och skrämmande, och dessutom plågas av någon form av symtom (orsaken till att h*n är inlagd på sjukhus). Det är då lätt att låta patienten se denna människosyn, förstå att man kan se det svåra i situationen, förklara och berätta vad som kommer att hända; behandling, prover osv. Detta öppnar många gånger upp diskussionen, och visar patienten att det är tillåtet att ställa frågor, och att visa att man inte har föstått allt som sagts. På detta sätt är det lätt att gå vidare, och fråga patienten om saker som rör dennes yrke/familj/intressen. Det påminner patienten om vart h*n har sin identitet, vad h*n är bra på. Som patient är man så oerhört liten och sårbar, så man behöver påminnas om det också, ibland.
Ta tillvara alla de små vardagliga situationerna, småprata lite med patienten när du går in med tabletter eller sätter ett dropp.
På detta sätt tror jag att man relativt snabbt kan lära känna en persons innersta väsen, även om man inte har träffat hans/hennes familj, inte vet om h*n har husdjur osv så har man gått in och mött personen på djupet i en utsatt och svår situation, och då tror jag att man har fått möta en annan, djupare del av personligheten, som h*n kanske inte ens själv har mött tidigare i sitt liv.
Jag menar inte med detta att man ska vara alltför nära patienten, eller bli god vän med denne, men att man inte ska glömma att det är en människa man har att göra med, och inte en särskilt varelse; "Patienten". Jag menar inte heller att man alltid ska gå in i djupa möten, för att lära känna varje patients innersta väsen; det blir ganska ohållbart, men se varje patient som en unik individ, och se varje möte som ett tillfälle att lära dig någonting om andra människor.
Till sist:Kom ihåg att det inte är meningen att du ska lära känna dina patienter såsom du känner dina vänner eller din familj. Du ska lära känna dina patienter på ett sätt så att du kan ge dem den vård de behöver, på ett bra sätt!
Vilken typ av möten har Du i ditt yrkesliv eller i din vardag?
Oavsett din yttre fysik bär du en liten knubbig och trygg ponnysjäl i din kropp. Du har inga stora behov av att hävda dig, men står ändå tydligt fast i din övertygelse om vad som är rätt och fel. Planering ligger dig varmt om hjärtat och dina planer liksom din personlighet är oftast mycket jordnära. Du har en positiv livssyn, älskar god mat och dryck och vill din omgivning väl. Men det är viktigt att du ser upp ibland för din omsorg om andra ligger ibland på gränsen till självutplåning och dina matvanor kan bli påfrestande för bältet.
Vad tycker ni; stämmer det? Jag tycker att det verkar klockrent; jag är en ponny! Inklusive det där med bältet, tyvärr..:(
Lagom social, djurälskande sjuksköterska i mina bästa år. Jobbar hårt på Projekt livsstil; för en hållbar, hälsosam och sportig livsstil! Detta har förutom en betydande viktnedgång (44kg) även gjort att jag numera anser mig frisk från tre (!) kroniska sjukdomar och har en trasig rygg som mår sååå mycket bättre. Bonusen är en glädje och energi som jag inte trodde att jag skulle få uppleva igen!
Oberoende PartyLite-konsult!
Oberoende Herbalifekonsult/fitnesscoach!
Är obotligt nyfiken och älskar att läsa, vilket förutom skönlitteratur även medför mer eller mindre ständiga studier och förkovringar av olika slag.
Jag svarar på alla kommentarer här på bloggen.
Maila mig gärna på [email protected]
Dessutom så är det ju en fantastisk titel!
