EMLA-generationen
Kategori: Eftertanke
Nu märks det att 90-talisterna börjar bli vuxna; vi ser dem allt oftare bland våra patienter, och det är inte alltid så lätt att ta hand om denna curlade EMLA-generation...
Som ett exempel kan vi ta just EMLA, vilket är en bedövningssalva som brukar användas på barnkliniken för att bedöva huden inför provtagning och dylikt. Som vuxen klarar de allra flesta av det lilla obehag som en provtagning innebär; man vet att det snart är över, och har känt värre smärta tidigare i livet. De unga vuxna i EMLA-generationen insisterar dock ofta fortfarande på att få bedövningssalva inför provtagning. Jag tror att det har att göra med att det är samma ungdomar som tillhör curlinggenerationen; de är vana vid att få allt serverat på fat, och att slippa ifrån alla obehag.
Här kommer en nyhet: Livet innehåller en hel massa obehagligheter, och det bästa är att lära sig hantera det så snart som möjligt!
Vi har haft patienter med magsjuka; patienter i 20-årsåldern som gråter och undrar om de någonsin kommer att bli friska! Deras pojk- och flickvänner har varit tvungna att sova över, på grund av att de känner sig så otrygga och ensamma om de inte ständigt har någon hos sig.
Detta tycker jag är oerhört sorgligt, jag skulle vilja uppmana dessa barn (som de innerst inne fortfarande är) att umgås lite mer med sig själva, så att de kan finna sin egen inre trygghet, istället för att vara beroende av andra för att känna sig trygga. Det är säkerligen ett långt och hårt arbete om man inte funnit den ännu, vid 20 års ålder, men jag kan försäkra att det utan tvekan är värt det!
Jag kan inte annat än att bekymra mig lite för hur det ska gå för den curlade EMLA-generationen, som har blivit skyddade från allt obehag i livet. Jag är säker på att föräldrarna har gjort sina barn en riktig björntjänst när de svepte in dem i bubbelplast. Det är ju så, att livet innehåller både med- och motgångar, och jag är säker på att det bästa är att lära sig hantera bådadera så tidigt som möjligt i livet (inom rimliga gränser, förståss; man behöver ju inte göra som XX, som knuffade ner mig från en stol när jag var något år gammal, för att lära mig att jag kunde ramla ner om jag klättrade på stolar...). Ju fler verktyg man hinner samla på sig för att hantera motgångarna, desto bättre rustad blir man inför livet!
Sedan är det ju så, att det är först efter att ha prövats i motgång som man kan njuta och riktigt uppskatta medgången!
Som min kära arbetskamrat sade:
- "Det är inte lätt att ta hand om de här ungdomarna... De borde starta en ny kurs på högskolan för hur man ska bemöta dem!"
