Bokälskaren

Du ser mig oftast djupt försjunken i en bok...

Torka aldrig tårar utan handskar, del 1: Kärleken

Kategori: Dokumentärt

Författare: Jonas Gardell.
ISBN: 9789113045818

När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.

Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat. Paul, vem skulle kunna motstå Paul? Så varm och generös men ändå cynisk och superfjollig, med ett hjärta av det renaste guld!  På julafton bjuder Paul in sin "familj" på ett stort frosseri i kitch och traditioner, och där och då skapar de själva sina alldeles egna traditioner; på julbordet trängs skinkan med havskräftor och hummer, men "Glögg ? Vi har ingen glögg; ljummet surt vin som någon har stoppat russin i! - Här har vi champagne!"

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö.

Torka aldrig tårar utan handskar. 1, Kärleken (ljudbok)

Efter att ha sett Jonas Gardells underbara Torka aldrig tårar utan handskar-trilogi på SVT i höstas så kände jag att jag bara måste läsa böckerna också. När de kom ut på Storytel var valet solklart, och det har jag inte ångrat! Känner i just denna bokserie att det är en stooor fördel att lyssna på böckerna framför att läsa dem; vem kan motstå Gardells röst och alla de underbara dialektimitationer han gör?

Detta är en bok jag varmt kan rekommendera till alla; den är ett ovärderligt dokument över en tidsepok, över homosexualitet och över sjukdomen; hur den uppkom, bredde ut sig och slutligen kom att bli en kronisk sjukdom, som alla andra. Eftersom jag arbetar på en infektionsklinik kan jag dra många paralleller till andra (liknande) historier jag fått berättade för mig, av såväl kollegor som patienter.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: