Jag går på sjukgymnastik en gång i veckan för tillfället (förut fick jag akupunktur också, så då blev det två). Vi är en lagom liten grupp med fyra helt fantastiska och härliga men lite kantstötta människor, och vår superduktiga sjukgymnast Lisa som har basal kroppskännedom varje onsdag kl: 13:00-14:00. Jag ska erkänna att jag först var lite skeptisk; jag menar- jag är ju sjuksköterska och har ju tränat mycket i hela mitt liv, och jag tycker ändå att jag har rätt god kroppskännedom- inte behöver jag lära mig det hos en sjukgymnast?! 
Jag konstaterade dock snabbt att det handlar om kroppsmedvetenhet på ett helt annat sätt än man är van vid sedan innan- vem går tex och tänker på exakt hur man sätter ner foten när man går, eller om det finns någon sidoskillnad i armarnas pendling?

Det handlar inte heller enbart om den  fysiska kroppskännedomen, utan om helheten; om hur den fysiska kroppen reagerar på för hög belastning- i mitt fall kanske exempelvis med migrän eller ökad smärta av Fibromyalgin.
Det handlar även om att lära sig att sätta gränser för sig själv; att man inte kan göra allt man vill, även om man tycker att det är roligt (särskilt om man har flera sjukdomar som sätter ner ens prestationsförmåga), och att inse att man kanske faktiskt mår bättre om man börjar att sätta de gränserna.

Vår sjukgymnast har även samma träning individuellt med andra patienter, men hon märker att vi i gruppen gör större och snabbare framsteg, och det tror vi beror på att vi väcker mycket tankar och funderingar hos varandra.

Ja, som ni märker så är det oerhört mycket som tränas under de där timmarna på sjukgymnastiken, och vi känner allihop att vi bara har kommit en liten bit på vägen. Därför kändes det jätteroligt och -skönt när Lisa i onsdags erbjöd oss att få fortsätta i gruppen till våren också!