Arbetsnarkoman som jag är så gillar jag att titta på TV3's serie Sjukhuset.
Det är en verklig serie, som visar precis hur dagarna ser ut för oss som jobbar inom sjukvården.

Jag gillar särskilt Dr Urban Säfwenberg, med sitt lugna och pedagogiska sätt.
Jag tänker särskilt på när han möter Engla-Louise, som är svårt sjuk i anorexi.
Första gången han träffar henne säger han:
"Du kommer att må dåligt, och du kommer att gå upp i vikt, men du har inget ansvar i det, det är inte ditt fel.
Det är mitt fel, eftersom jag nu tar över ansvaret över dig."
Jag tror faktiskt att det är väldigt bra att säga så (speciellt med tanke på att Engla-Louse tvångsvårdas), att betona att patienten inte har något att säga till om, utan att doktorn har det fulla ansvaret. Det kan nog hjälpa till att lindra patientens svåra ångest i det läget, att poängtera för henne att hon inte har något val, utan att det är doktorn som bestämmer.

Jag tycker ju också att det är bra att vara ärlig i (nästan) alla lägen, och tala om när man vet att någonting kommer att bli svårt eller plågsamt. Jag tror inte att man som sjukvårdspersonal vinner någonting på att glamorisera exepelvis svåra undersökningar, och låtsas att det är en barnlek. Många av våra undersökningar är jobbiga och svåra, och jag ser det faktiskt som en fördel att själv ha genomgått många av de värsta; jag vet vad jag talar om när jag ska förklara för patienten hur det går till.


                                           












Som patient kan man känna sig en aning i underläge, när man ligger i sängen och ser en sådan här samling stå över en...