I slutet av arbetsdagen idag fick jag assistera vid en lumbalpunktion, dvs när man ska ta ett prov på ryggmärgsvätskan. Detta väckte mycket traumatiska minnen till liv hos mig...

"Man" har gjort tre lumbalpunktioner på mig det senaste året, och alla har varit mer eller mindre traumatiska; tydligen är jag extremt svårstucken i ryggen...
Allra värst var dock den första gången; en kandidat frågade om han fick prova att sticka mig, och jag tänkte att jag säkert är lättstucken i och med att jag är så ung... Det fick jag snart erfara att jag inte är...
Kandidaten provade att sticka några gånger innan underläkaren blev stressad, för han skulle iväg och ha mottagning. Han tog över och klarade inte heller, och ville inte ge sig utan försökte alldeles för många gånger. Sedan kommer jag inte ihåg om de även tillkallade överläkaren som var ansvarig för mig, eller om de skickade mig till röntgen direkt? Hur som helst, till röntgen bar det iväg; provet skulle tas i röntgengenomlysning av en röntgenneurolog. Han försökte ÅTTA gånger, innan han slutligen konstaterade att inte han heller skulle klara det! Tillbaks på avdelningen så kallade de (äntligen) på narkosläkaren, som bara behövde sticka två gånger innan han klarade att ta provet. Totalt stack man 18 gånger i min rygg!!!
Man provade i alla tänkbara och otänkbara ställningar; jag fick börja i den sedvanliga ställningen, ihopkurad på sidan för att sedan sitta upp framåtböjd för att på röntgen få ligga på mage (!) för att sedan åter få ligga ihopkurad på sidan...

Efter en lumbalpunktion kan man få "vissa" problem med huvudvärk... Jag hade så ont i huvudet att jag inte kunde lämna sängen på 4-5 dagar, jag vacklade till toaletten någon gång om dagen bara... Fast eftersom jag inte kunde äta eller dricka någonting pga att jag mådde så illa så behövde jag inte gå på toaletten så ofta heller.
Dessa dagar minns jag inte så mycket av; de försvann som i ett töcken.

Till slut så insåg att det var ohållbart att jag låg och mådde så dåligt, så de gav mig ett koffeindropp, och jag kände ganska snart hur huvudvärken började ge med sig! Successivt avtog den, så att den blev uthärdlig, i alla fall. Det som var tråkigt var att den blev värre igen efter några timmar, när koffeinet gick ur kroppen, och då ville/kunde de inte ge mig mer sådana dropp. Kroppen tål väl inte hur mycket koffein som helst, antar jag...
Det droppet tog i alla fall udden av den värsta huvudvärken, men det tog ca tre veckor innan jag kände mig helt återställd efter lumbalpunktionen, och då skulle jag göra en ny för att kontrollera hur värdena hade utvecklat sig! Det var inget jag såg fram emot, kan jag säga..:(

Efter att själv ha varit med om det så lider jag med patienterna varje gång de måste genomlida en lumbalpunktion!